för att jag mår bättre när jag skriver

Jag var nog den som trodde det allra minst. Att jag skulle hitta tillbaka hit alltså. Förutom alla som inte ens visste att jag varit här tidigare alltså. Och alla de som inte visste att jag alltid haft en del av mig kvar här. Så jag var nog inte alls den som trodde det minst?

Efter en massa velande hit och dit så bestämde jag mig i alla fall för att ett) börja skriva, och två) inte ”bara” i hittade och glömda anteckningsböcker och det ena worddokument efter det andra (guldgruvor ja visst, och något som också ska tas tag i, men… ja, jag jobbar på det), tre) att inte börja om helt utan, fyra) låta några favoriter från förr finnas kvar, men inte allt.

Så här är jag nu, utan vare sig mening eller mål. Inga tydliga ambitioner och inget högtravande Nu börjar det. Ett nytt försök. Ett försiktigt avstamp i en tillvaro då jag var en person jag på sätt och vis tyckte bättre om att vara. Jag lånar hennes space en stund och ser var jag hamnar då.

understanding

moments of clarity

moments of truths

but the answers are hidden

they’re just out of reach

 

where you can hear them and see them and feel them

but no

 

just moments

glances

sparks in the distance

 

that keep you hoping

longing

searching

 

hearing the screams of humanity

seeing the pain and destruction around

feeling the struggle of nature, the crumbling

 

hoping

comes with side effects

with truths

that hurt

 

but

 

hearing the tweeting of birds and the tapping of raindrops

seeing the true beauty of people and beings and you

feeling the magic in time and in spaces

and the inseparability

of all

and one

 

hoping

daring

longing

searching

 

gives you this as well

 

moments of clarity

moments of truths

sparks in the distance

 

VEMS FRAMTID?

Jonna Jinton diskuterar, utifrån ett Edit:Dirawi-program, huruvida landsbygden är framtiden eller död misär och hon frågar vad vi som läser tänker kring denna fråga.

Jag tänker som hon. Landsbygden är framtiden.

Inte bara landsbygden. Städerna också. Inte landsbygden precis som den ser ut idag. Inte städerna som de ser ut idag heller. Men den framtid som kommer kan inte bygga på att alla människor samlas på vissa punkter, och lämnar stora ytor öde.

Jag gillar öde. Jag vill att det ska finnas stora orörda ytor. Platser utan människor. Men vi behöver mellanlägena också, variationen. Stora städer, små städer, större orter, mindre orter, stora byar, små byar och samlingarna av hus utanför de små byarna, de som en nästan bara hittar om en vet att de finns där. Och de ensamma husen bortanför dessa.

Vi behöver de olika typerna av samlingar av människor, för att olika människor mår bra av olika miljöer. Men också för att de olika miljöerna skapar olika förutsättningar och fyller olika funktioner. Vi behöver även samarbete mellan de olika miljöerna. Insikt om de andras värde istället för rynkade ögonbryn. Möjligheten att välja var du vill bo, var du mår bäst och var du fyller din funktion. Möjligheten att kombinera olika miljöer. Skapa den typ av jord du blomstrar. För att du ska kunna hjälpa andra, och planeten att göra detsamma.

Jonna Jinton, UnderbaraClara, The House on an Irish Hillside, Wild, Skogsliv vid Walden, Norrland, Lilla huset på prärien, Dr Quinn, min uppväxt, nära och kära. Jag vet var jag hör hemma. Landsbygden är min framtid. Men både jag och andra behöver arbeta för att den ska kunna vara det. Hur den ska kunna vara det är upp till oss. På samma sätt som hur städerna ska kunna vara någon annans framtid. Det är inte heller självklart.

Jag har många fler tankar kring detta. Så många. Men dessa var de som ville höras denna gång.

Så… to be continued…

THE HEAP

jedidiahjenkins: (igen, för att han är en av mina absoluta favoriter): Have you heard of the ‘paradox of the heap’? It’s an oldie but it goes like this:

if you have a heap of sand and remove one grain at a time, there is no single grain that separates a heap from a non-heap. If the process is continued, is a single remaining grain of sand still a heap? If you put teaspoons of dirt on a hill, no single teaspoon is going to turn it into a mountain.
.
And yet, we have heaps and mountains. And we have single grains of sand. And those things are not the same.

.
Our brains are unique because we are excellent at pattern recognition. And life is short, so the brain lumps similar patterns into categories that we call ‘labels’. All that sand? That’s a heap. It does this so it won’t be paralyzed by minute analysis. This helped us tremendously one hundred thousand years ago when we were grouping: safe, dangerous, mate, nonmate. The world is a little more complex now.
.
The paradox of the heap helps calm me down with all the fever around labeling. Are you outraged enough for the modern days of the Internet? Man enough? Woman enough? Straight enough? Gay enough? Inclusive enough? Mad enough? Progressive enough? Conservative enough?
..
We are watching social evolution crawl out of the mud before our eyes. And nature is clear about this: evolution is messy.

Jag läser denna text ur flera olika perspektiv samtidigt. Den handlar om att ingen kan göra allt, men att allt som alla gör spelar roll. Om att vi kan, men ändå inte kan, beskriva varandra genom generaliseringar och beskrivningar. Även om dessa är sanna, så är orden så begränsade att de inte kan fånga en persons essens. Om att vi kan, men ändå inte kan, leva upp till de beskrivningar vi eller andra identifierar oss med. Om tillräckligt. Och om att evolution is messy.

Allt detta kämpar inom mig. Vad jag är och vad jag vill vara. Vad jag kan vara. Vad jag är – ett sandkorn i sandhögen. En del av sandhögen. Eller är jag sandhögen? Vad är sandhögen utan mig? Vad är jag utan den?

Hur utvecklas jag och hur utvecklas världen? Och hur mycket har dessa båda att göra med varandra?

VI

Såg Avatar i början av sommaren och när filmen tog slut var det så mycket, SÅ mycket tankar som snurrade i skallen. Känslor som stormade. Jag gick ut på bryggan och bara satt, tittade och kände. Sen skrev jag detta:

”There’s no green. They’ve killed their mother.” Det gör så ont. I mig. I hela mig. Det gör så ont. Vad håller vi på med? Och varför? För det känns som att det är vi. Jag vet inte varför jag inte kan separera och sätta i perspektiv så att det väcker ilska mot ”andra”. Det känns som att det är vi. Som att vi alla hör ihop även i det negativa. Det är något vi har skapat. När jag kan separera så blir det på ett sådant sätt att vi är ”de andra” – de jag känner ilska gentemot. Vi människor, som är en del av allt, men låtsas som att vi inte är det. Gör oss blinda för verkligheten och förstör den tills vi förstör oss själva med den. Vi i väst, som i någon sorts ironins lotteri lyckades skapa ett ”försprång” som på något sätt låtit oss putta undan allt och alla som stått i vägen för ytterligare, tydligen livsviktiga, ”förbättringar”. På något sätt känner jag mig så i detta, så född med ett arv av allt som varit och blivit, att de känns som vi.

Och vem skulle jag vara arg på om jag skulle välja min fiende? Alla är vi formade, av andra människor och av omständigheter. Så mycket är beroende av någon sorts slump, eller öde? Alla föds oskyldiga, med samma, men så fruktansvärt olika förutsättningar. Alla är sårbara när de sover. Alla rädda. Alla har sina svaga punkter, och bygger sitt försvar mot något.

Jag tror att vi, på riktigt, måste göra saker och ting tillsammans. Vi är tillsammans, oavsett vi ser det eller ej. Delar av ett helt, oavsett vad vi vill kalla det. Vi behöver inte, kan inte, bekämpa varandra. Det är så vi utplånar oss själva.

Vad betyder detta?

Jag vet inte.

Men det känns som att det betyder allt.

NATURE IS SPEAKING

Ibland är det lätt att tappa bort sig i det vardagliga. Och då menar jag inte i ”vad ska vi äta idag”, ”vilka kläder ska jag ha på mig” eller ens ”vad ska jag bli när jag blir stor”. Ibland är det lätt att tappa bort sig i det vardagliga í den bemärkelsen att vi glömmer bort att vi endast är en pytteliten del av något otroligt fantastiskt stort. I den bemärkelsen att vi glömmer att vår livstid knappt är ett ögonblick.

Vi är här. Vi är nu. Vi är små, små delar av något otroligt fantastiskt stort. Tillsammans med andra små, små delar bygger vi upp detta stora. Men tyvärr gör vi mer än så. Vi skadar det stora, och därigenom oss själva. Och allra mest oss själva. För vi är ingenting om inte delar av det stora, men det stora är fortfarande otroligt, fantastiskt stort även utan oss.

De har varit utan oss tidigare. Vi har aldrig varit något utan dem.

Kom ihåg det.

MELLAN KRIGEN VILL JAG VARA VÄN MED DIG

Denna låt fångar något av det som händer inom mig just nu. Balansen mellan det stora och det lilla. Mellan världen och mig. Mellan ont och gott, för även om någon så enkel uppdelning inte finns så finns de – det onda och det goda.

Love och Kajsa sjunger om flera samhällsproblem som är så stora, så viktiga, vars existens gör så ont. Men ikväll vill jag vara vän, vän med dig. Det är det goda, det viktigaste, det som gör kampen värd att utkämpa. De där stunderna där det enda som betyder något är att jag får vara vän med dig.

Ofta frågar jag mig själv varför – varför ska vi kämpa för att göra världen lite bättre varje dag? För varje bättre märker vi ju flera sämre. Problem som inte syntes innan syns när de problem som dolt dem krymper och så får man ta tag i de nya innan man hunnit hämta andan och se att man lyckats krympa de första [andas inte] och själva antalet problem gör att man, när man tar tag i ett, anklagas för att inte ta tag i alla de andra [andas inte] och de finns där, och här, orättvisorna, diskrimineringen, förtrycket, hatet, rädslorna – [andas inte] hela tiden finns de och de behöver motas bort, krympas ner, suddas ut för görs inte det kommer världen, vi, inte stanna där vi är idag, utan att varje dag bli lite sämre. Därför kämpar vi.

Men mellan, under, före, efter, mitt i krigen vill jag vara vän med dig. För att det är det jag kämpar för – kärlek, vänskap, tillit, gemenskap, liv. För att det är det som får mig att orka kämpa – kärlek, vänskap, tro, styrka, sårbarhet, mod. Att vara vän med dig.

DET FÅR MITT HJÄRTA ATT GRÅTA

Jag blir så ledsen när ingen hänsyn tas för dem som anses tala med små bokstäver. När de som på alla sätt utgör centrum i en fråga ändå behandlas som perifera och obetydliga. När ”majoriteten” kör över minoritet efter minoritet, som att majoriteten faktiskt är något som finns. Det finns ingen majoritet. Vi är alla minoritet i någon aspekt och majoritet i någon annan. När ska vi inse detta och behandla varandra med respekt, hänsyn och öppenhet?

Skolan där hemma läggs ned. Och det är inte det första som läggs ner i byn. Och det är inte den enda byn där viktiga institutioner läggs ner.

Stora områden i Jokkmokk beslagtas. Och det är inte de första områdena. Och det är inte det första exemplet på beslagtagande.

Människor sitter och fryser utanför affärer, sover kalla i den svenska vintern. Och de är inte de enda som fryser, inte de första som blundas för.

Naturen, världen, plundras obarmhärtigt. Varje dag. Mer och mer. Det bara fortsätter, eskalerar. Snabbare, mer, snabbare, mer.

Medan ondskan sliter i människors liv debatteras huruvida ett ingripande kan få konsekvenser för egenintressen.

Medan världen slits sönder av hat riktar allt för många hat mot sina medmänniskor för vem de är eller vem de älskar.

 

Listan är så lång, så lång, så lång, så lång. Den suger ur mig mitt hopp, bryter ner min kraft och får mitt hjärta att gråta.

 

Hur är det möjligt? Vi som vet så mycket, kan så mycket. Hur är det möjligt? Hur kan vi inte se det absurda, det omänskliga? ”Det är så här världen fungerar” NEJ, det är vi som är världen. VI bestämmer hur världen fungerar. ALLA VI. Inte ”majoriteten”. Inte ”de starka”. Det är så det borde vara. Jag förstår inte hur det inte kan vara så. Hur det gång på gång blir så fel. Förstår inte hur… förstår inte… förstår inte.

Jag får inte ihop tankarna. Kan inte formulera det som rör sig i mig. Kan inte hitta vägen framåt just nu. Imponeras så av dem som gör det. Jag tror på att vi kan skapa en bättre värld. Jag tror på en bättre värld. Tror på de positiva krafterna. Men mitt hjärta gråter över att det ska vara så svårt, över att vi ska behöva kämpa hela tiden.

MINSKA KONSUMTION OCH ARBETSTID

UNDERBARA Underbara Clara pratar ofta om sambanden mellan arbete, konsumtion och livskvalité, på ett sätt som gör att jag känner ”JA!”. Jag tror att vi måste prata mer om dessa frågor och inte minst dessa samband. Jag tror att det är VIKTIGT. För det handlar inte bara om egna personliga val, utan det handlar även om vad vi kan välja – att göra de val som Clara pratar om är svårt, trots att vårt samhälle faktiskt behöver fler som gör denna typ av val.

I slutändan handlar det om personliga val, men i ett större perspektiv och i ett mer långsiktigt tänk så handlar det om samhällsförändringar. Vi måste prata mer om sånt här!

Klicka [här] eller på bilden för att se ett klipp där hon talar om just detta, i Nyhetsmorgon!

Och läs [här], en text som Gustav Fridolin och Nina Åkestam skrivit om samma diskussion, ur ett lite annat perspektiv!

 

THE POWER OF YOUNG PEOPLE

”We have the responsability to come and to be loud. We also have the responsability to educate ourselves. Because if we’re gonna use our voices, we need to know what we’re talking about.” – Sophia Bush