EACH PERSON

För mig var det jordbävningen i Nepal för drygt ett år sedan. Då jag tydligare än någon gång tidigare eller senare kände vilken förlust en katastrof innebär. Då jag tydligare än någon gång tidigare eller senare kände att det gjorde ont varje gång dödssiffrorna steg. Att varje liv var en gigantisk förlust och att världen fylldes med anhörigas och älskades sorg.

Att varje människa är viktig för någon. Älskad av sina nära. Saknad. Sörjd.

Att varje människa har en väg att vandra, och lämnar denna orörd när deras liv förkortas. Att världen aldrig mer blir sig lik.

För mig var det jordbävningen i Nepal. Det väcktes på grund av en person som jag knappt ens kände till sedan tidigare, men vars vänner dagligen inspirerar mig genom sociala medier. Sociala medier som dessa dagar fylldes av deras sorg och deras hyllningar till sin vän.


DanThere are no adequate words. Today I find myself attempting to pick up the pieces of my heart that have broken into such tiny shards, I’ll likely never find them all. Today I, and so many of my loved ones, lost an incredible friend. Dan Fredinburg was one-of-a-kind. Fearless. Funny. A dancing robot who liked to ride dinosaurs and chase the sun and envision a better future for the world. His brain knew how to build it. His heart was constantly evolving to push himself to make it so. He was one of my favorite human beings on Earth. He was one of the great loves of my life. He was one of my truest friends. He was an incredible brother, a brilliant engineer, and a damn good man. I’m devastated and simultaneously so deeply grateful to have known and loved him, and to have coSophunted him as one of my tribe. I was so looking forward to our planned download of ”all the things” when he got home. I am crushed that I will never hear that story. I am crushed knowing that there are over 1,000 people in Nepal suffering this exact feeling, knowing that they too will never hear another tale about an adventure lived from someone that they love. Disasters like this are often unquantifiable, the enormity is too much to understand. Please remember that each person who is now gone was someone’s Dan. Please remember that our time on this Earth is not guaranteed. Please tell those you love that you do. Right now. This very minute. And please send a kiss to the sky for my friend Dan. His energy is so big and so bright, and it’s all around us, so put some love toward him today. And then hug your loved ones again.


Det började med honom och hans vänner och deras förlust och deras lycka över att ha fått känna honom. Och sedan var det som om min hjärna försökte skapa liknande sammanhang för varje människa som doldes bakom de siffror som nämndes på nyheterna. Jag försökte höra deras berättelser, deras anhörigas sorg och lycka. Vad fick de inte berätta för sina vänner? Vilken dröm fick de aldrig uppfylla? Vilka misstag fick de aldrig göra? Hur kommer deras anhörigas liv att fortsättningsvis vara annorlunda, för att de saknas?

Jag påmindes om detta häromdagen, när en del av dessa frågor ställdes och besvarades om de människor som sköts ihjäl på nattklubben Pulse i Orlando. För mig var det inte samma upplevelse som efter jordbävningen i Nepal, men det kunde det ha varit. Varje förlust av ett liv är förlust av ett liv. Oavsett.

Det är för mycket för att hålla fast vid. Det är en insikt som kommer för att stanna ett tag, men som inte kan slå rot. Den är för omfattande för det. Men den berikar, även under den korta tid som den finns där. Visar på storhet och litenhet, sårbarhet och uthållighet, beständighet och skörhet. Liv. Och död. Och på hur varje liv är ovärderligt. Oavsett hur det ser ut. Alla är one-of-a-kind. Det kan bli tydligt i en förlust – att förlora en person är att förlora just denna person, inte bara ”någon”, och jag tror det är viktigt att låta detta påminna oss om att detta är sant även innan förlusten inträffar. Ingen är ”bara någon”, alla är någon.

We

 

Girls Just Wanna Have Fun?

Triggervarning: Könsbinär text. Även viktigt att lägga märke till pga att föreställningen att det bara finns två kön är en del av problemet…! Tyvärr reproduceras denna föreställning här, då kampanjmaterialet – pga den statistik det baseras på – fokuserar flickor och kvinnor specifikt och därigenom exkluderar andra icke-män.

”Spice Girls måste vara ett av de band som hånats mest trots sin popularitet. Kanske för att det var ett tjejband, poppis bland unga tjejer som sjöng om girl power…” (Vardagsrasismen)

Det är en del av det hela – att det som unga tjejer gillar allt för ofta nedvärderas och hånas. Inte riktigt räknas lika mycket. För att de är unga. För att de är tjejer. För att de inte vet bättre…

Andra delar av det hela är olika lön för lika arbete, olika tillgång till utbildning, barnäktenskap, våld och våldtäkter, tabun och missgynnanden associerat med mens, bristande representation i en mängd olika sammanhang. Och delarna är mycket, mycket fler än så.

En del av det hela är att om vi (världen) på allvar skulle ta tag i de problem som specifikt drabbar flickor och kvinnor, så skulle problem som är långt mer generella också komma närmare en lösning. Det kallas The Girl Effect:

#WhatIReallyReallyWant är att vi tar varandra på allvar, när någon berättar om sin egen situation. Utan att jämföra med vår egen. Utan att rättfärdiga eller direkt gå i försvar eller försöka förklara. Utan att börja prata om ett annat problem som vi anser viktigare. Lyssna. Reflektera. Vad kan jag göra, för att göra detta bättre för den andra personen?

Vad kan vi (världen) göra, för att världen ska bli en bättre plats för flickor och kvinnor?

Girls Just Wanna Have Fundemental Human Rights

 

 

BELONGING

Ni vet sådana där berättelser som en inte vet att en väntat på, eller längtat efter, förrän de dyker upp. Som om de legat där och väntat på en. Jag hittade en sådan förra veckan.

Sedan vi kom tillbaka från Lofoten har jag längtat tillbaka. Till bergen, till tidlösheten i en sådan resa, till upplevelserna, och till havet. I berättelsen jag hittade var havet en av huvudkaraktärerna, och det var nog det som fångade mig. Det och att bilderna av små havsnära samhällen – likt det i boken – fanns nära till hands efter resan. Må så vara att bokens samhälle låg i Australien och inte i norra Norge, men likheterna tycktes fler än skillnaderna.

Jojo Moyes Silver Bay handlar om en grupp människor, förenade i tid och rum, och om hur deras tillvaro balanserar på en skör tråd som utgörs av just denna tid och detta rum. Hur allt som betyder något för dem finns där, och hur allt hotas när någon utifrån, som inte förstår, försöker förändra. Det är en berättelse som, precis som livet, rymmer flera olika typer av kärlek. Den handlar om naturens inverkan på människor, människors inverkan på naturen, och om människors inverkan på varandra. Den är ärlig, rättfram, mångfacetterad och fängslande. Det var en berättelse jag väntat på, och en som stannat med mig även efter att jag läst bokens sista sida.

“I tell him I don’t see it that way. Look out at the sea for long enough, at its moods and frenzies, at its beauties and terrors, and you’ll have all the stories you need— of love and danger, and about what life lands in your nets. And the fact that sometimes it’s not your hand on the tiller, and you can do no more than trust that it’ll all work out okay.”   – Jojo Moyes, Silver Bay

#NOTLOST

Tanken slog mig när det var dags att börja planera för något sorts firande efter att jag tagit min lärarexamen i januari. Efter alla julklappar kändes det olustigt att önska sig eller ens få en massa presenter igen. När världen ser ut som den gör känns det svårt att motivera det fokus på saker som ofta dominerar firanden av olika slag. Så jag bestämde mig för att istället önska pengar till välgörenhet. Nästa tanke var – vilken typ av välgörenhet? När världen ser ut som den gör… så finns det så mycket att välja mellan. Det slutade med att jag valde utbildning. Symboliken i att göra det i samband med min lärarexamen var det som fällde avgörandet.

Först tänkte jag stödja UNICEF:s arbete. Jag är världsförälder hos dem, och mitt förtroende till organisationen är stort. Men det kommer att bli något annat denna gång. Jag tror att det var meningen.

För inte så länge sedan funderade jag, som jag ofta gör, över vad som händer runt omkring oss idag. Denna gång var det särskilt Syrien jag tänkte på, på alla de som fått sina liv abrupt avbrutna och uppbrutna. Hem som lämnats, skolor som står tomma. Överfulla flyktingläger, barn utan utbildning. Begreppet ”a lost generation” dök upp i tanken. Jag blev rädd att det är det som händer och vad det kan leda till. Men så, nu nyligen, dök begreppet upp igen, och rädslan byttes ut mot hopp:

Jag blev påmind om detta inlägg. Jag är Malala. Det blev självklart att det var hit pengarna skulle gå. Till MalalaFund, till #NotLost. Inte för att det är en kampanj bättre än någon annan, eller viktigare än någon annan (jag menar att dessa distinktioner väldigt sällan är meningsfulla), utan för att just dessa ord var det som vände min rädsla till hopp. Det var meningen.

Och resultatet var över förväntan. Jag är så tacksam till familj, släkt och vänner! Tack vare dem kan jag skänka hela 4000 kronor till stöd för syriska flickors utbildning. Det, om något, är ett härligt sätt att fira. Och, om något tvivel kvarstod kring huruvida jag valt ”rätt” plats för pengarna, så suddade dessa tre Instagrambilder ut dem:

Bild1Bild3Bild2

#VisionNotVictim #NotLost #IAmThatGirl

VEMS FRAMTID?

Jonna Jinton diskuterar, utifrån ett Edit:Dirawi-program, huruvida landsbygden är framtiden eller död misär och hon frågar vad vi som läser tänker kring denna fråga.

Jag tänker som hon. Landsbygden är framtiden.

Inte bara landsbygden. Städerna också. Inte landsbygden precis som den ser ut idag. Inte städerna som de ser ut idag heller. Men den framtid som kommer kan inte bygga på att alla människor samlas på vissa punkter, och lämnar stora ytor öde.

Jag gillar öde. Jag vill att det ska finnas stora orörda ytor. Platser utan människor. Men vi behöver mellanlägena också, variationen. Stora städer, små städer, större orter, mindre orter, stora byar, små byar och samlingarna av hus utanför de små byarna, de som en nästan bara hittar om en vet att de finns där. Och de ensamma husen bortanför dessa.

Vi behöver de olika typerna av samlingar av människor, för att olika människor mår bra av olika miljöer. Men också för att de olika miljöerna skapar olika förutsättningar och fyller olika funktioner. Vi behöver även samarbete mellan de olika miljöerna. Insikt om de andras värde istället för rynkade ögonbryn. Möjligheten att välja var du vill bo, var du mår bäst och var du fyller din funktion. Möjligheten att kombinera olika miljöer. Skapa den typ av jord du blomstrar. För att du ska kunna hjälpa andra, och planeten att göra detsamma.

IMG_3740

IMG_3784

IMG_3845

IMG_3956

IMG_3930

Jonna Jinton, UnderbaraClara, The House on an Irish Hillside, Wild, Skogsliv vid Walden, Norrland, Lilla huset på prärien, Dr Quinn, min uppväxt, nära och kära. Jag vet var jag hör hemma. Landsbygden är min framtid. Men både jag och andra behöver arbeta för att den ska kunna vara det. Hur den ska kunna vara det är upp till oss. På samma sätt som hur städerna ska kunna vara någon annans framtid. Det är inte heller självklart.

Jag har många fler tankar kring detta. Så många. Men dessa var de som ville höras denna gång.

Så… to be continued…