OREGONtoPATAGONIA

 It’s about getting out of your routine. And that can look like anything.

Annonser

VEMS FRAMTID?

Jonna Jinton diskuterar, utifrån ett Edit:Dirawi-program, huruvida landsbygden är framtiden eller död misär och hon frågar vad vi som läser tänker kring denna fråga.

Jag tänker som hon. Landsbygden är framtiden.

Inte bara landsbygden. Städerna också. Inte landsbygden precis som den ser ut idag. Inte städerna som de ser ut idag heller. Men den framtid som kommer kan inte bygga på att alla människor samlas på vissa punkter, och lämnar stora ytor öde.

Jag gillar öde. Jag vill att det ska finnas stora orörda ytor. Platser utan människor. Men vi behöver mellanlägena också, variationen. Stora städer, små städer, större orter, mindre orter, stora byar, små byar och samlingarna av hus utanför de små byarna, de som en nästan bara hittar om en vet att de finns där. Och de ensamma husen bortanför dessa.

Vi behöver de olika typerna av samlingar av människor, för att olika människor mår bra av olika miljöer. Men också för att de olika miljöerna skapar olika förutsättningar och fyller olika funktioner. Vi behöver även samarbete mellan de olika miljöerna. Insikt om de andras värde istället för rynkade ögonbryn. Möjligheten att välja var du vill bo, var du mår bäst och var du fyller din funktion. Möjligheten att kombinera olika miljöer. Skapa den typ av jord du blomstrar. För att du ska kunna hjälpa andra, och planeten att göra detsamma.

IMG_3740

IMG_3784

IMG_3845

IMG_3956

IMG_3930

Jonna Jinton, UnderbaraClara, The House on an Irish Hillside, Wild, Skogsliv vid Walden, Norrland, Lilla huset på prärien, Dr Quinn, min uppväxt, nära och kära. Jag vet var jag hör hemma. Landsbygden är min framtid. Men både jag och andra behöver arbeta för att den ska kunna vara det. Hur den ska kunna vara det är upp till oss. På samma sätt som hur städerna ska kunna vara någon annans framtid. Det är inte heller självklart.

Jag har många fler tankar kring detta. Så många. Men dessa var de som ville höras denna gång.

Så… to be continued…

FRIHET

Pinterest kan göra det så tydligt vad en längtar efter, drömmer om, behöver. Jag vet vad nästa steg i mitt liv ska vara. Jag har valt. Vad jag längtar efter, drömmer om, behöver. Jag ska göra det.

Jag vill göra annat också. Längtar efter annat också. Det har gjort det svårare att välja. Svårare att känna. Men nu vet jag att det andra, det är senare kapitel. Steg som kommer längre fram.

Först detta.

Det jag minns som sommarens höjdpunkter. Det som får det att pirra i magen och spritta i benen när jag läser om det eller ser filmer om det. Det jag längtar efter, allra mest. Nästa steg.

Först det.

För att jag väljer det.

NÄSTA STEG

Nu sitter jag här. Ska bara dammsuga, skura och bära ut det sista. Sen ska jag lämna nycklarna till kvartersvärden. Och flytta. Hem.

Fyra år har jag bott i Umeå. Mest har det varit jobbigt, men när jag tänker tillbaka på tiden här har den mest varit bra. Tänk att tiden gör så. Suddar ut det dåliga och låter en minnas det som varit bra. Det som gjort en glad. Det som gjort att en växt. Det som gjort att jag inte är samma person nu som för fyra år sedan, men ändå så lik mig själv. Tänk att tiden går snabbt och sakta på samma gång. Att denna stund känts så långt borta så länge, och nu helt plötsligt är här.

Nej, jag är inte helt färdigt med min utbildning än. Fyra år räcker inte, det handlar om fyra-och-ett-halvt. Men jag gör resten hemifrån, och åker hit när jag behöver. Bor hos nära och kära istället för själv. Jag flyttar hem nu. Åker hem för att jag behöver.

Hem till mamma och pappa och mina bröder. Och det känns bra. Hem till stugan som varit hemma i fyra somrar nu. Och det känns bra. Hem till så många av mina vänner, som fortfarande finns där eller finns där igen. Hem till välbekanta stigar, skogar och utflyktsmål. Hem till lugnet. Och hem till nya äventyr. Det känns så bra.

Tack vare tiden och minnena så känns det vemodigt också. Det har varit bättre här än jag ofta förstått. Jag har lärt mig mer här än jag ofta förstått. Jag kommer sakna att vara här. Jag kommer sakna många som jag träffat här och som blir kvar här. Men jag längtar vidare, till nästa steg. Och jag känner

Det känns bra.

(Och lite nervöst…)

TRE ÅR IDAG

Jag låg i soffan i vårt vardagsrum igår, efter att ha sett en tankeväckande och inspirerande film, och tänkte tillbaka till ett annat tillfälle då jag låg där, i samma soffa, och tänkte och tänkte och tänkte, som följd av en annan film. Och jag undrade hur länge sedan det var. Nästan tre år, det kunde jag snabbt räkna ut tack vare filmens titel, men exakt hur länge. Jag bestämde mig för att kolla upp det och det var på dagen tre år sedan. Inte sedan jag låg där i soffan och tänkte, men sedan filmen kom ut.

Jag minns det så tydligt. Jag upptäckte den tidigt tack vare dem jag följer på sociala medier. Jag delade snabbt och när jag kom till skolan märkte jag att några fler delat. Och sedan några fler, och några fler, och några fler. Idag – tre år senare har filmen visats över hundra miljoner gånger!

Och så kom kritiken.

Den satte sig hårt. Jag låg där i soffan och tänkte. Vem kan man lita på? Varför är det så lätt att tvivla och så svårt att tro det bästa om någon? Vad betyder det att det finns brister i filmen? Att man inte kan lita på den, eller bara att man behöver leta mer information själv? Vem är ansvarig för att jag får ”hela bilden”? Varför rapporterar nyheterna som de gör om detta? Vad kan vi egentligen göra? Hur kan vi leva som om ingenting händer när sådant här händer på så många platser i världen?

Jag låg där i soffan och tänkte, och tänkte, och tänkte. Det landade i tillit. Till dem som jag följt under lång tid och till min egen människosyn. Jag bestämde mig för att ha tillit. Och även om jag inte engagerat mig så som jag önskat att jag gjort så har det valet och det som det gav mig tillgång till förändrat mig totalt.

Tre år idag sedan den filmen. Men det finns så många fler, och det är det som är det viktigaste för mig. Inte just den filmen, utan andan och drivet hos dessa personer. Jag vill vara så. Jag vill att vi ska vara så.

Här är några filmer till:

Och, så klart, Fourth Estate

MELLANDAGARNA

Precis som för två år sedan. Och ändå så annorlunda.

Det är något speciellt med att få komma hem över jul. Det är alltid speciellt att vara hemma en längre period. Jag landar, jag känner in och jag bygger upp. Ny kraft, nya mål, nya perspektiv. Jag vet inte vad som gör att jag tappar dem när jag är i Umeå, och jag vet inte vad som gör att jag hittar dem igen när jag är hemma.

Det känns litegrann som att jag inte tar mig framåt. Några steg fram när jag är hemma, några tillbaka när jag är i Umeå, och så upprepas det.

Men jag förändras ju av upplevelserna. Jag formas av dem. Sakta, men säkert. Det är det som är det fina i kråksången. Att jag hittar rätt med jämna mellanrum, provar, hamnar fel, letar, hittar rätt igen. Jag lär mig. Det går inte fort, det märks inte alltid, jag glömmer det oftare än jag vill. Men det händer ändå.

Och den här känslan, när energidepåerna fylls på och visionerna framträder klarare, den är så välkommen och så stärkande att jag inte vill låta den dämpas av insikten att det inte kommer bli så bra som det känns. Det är ju så bra just nu, varför ta något från det?