EACH PERSON

För mig var det jordbävningen i Nepal för drygt ett år sedan. Då jag tydligare än någon gång tidigare eller senare kände vilken förlust en katastrof innebär. Då jag tydligare än någon gång tidigare eller senare kände att det gjorde ont varje gång dödssiffrorna steg. Att varje liv var en gigantisk förlust och att världen fylldes med anhörigas och älskades sorg.

Att varje människa är viktig för någon. Älskad av sina nära. Saknad. Sörjd.

Att varje människa har en väg att vandra, och lämnar denna orörd när deras liv förkortas. Att världen aldrig mer blir sig lik.

För mig var det jordbävningen i Nepal. Det väcktes på grund av en person som jag knappt ens kände till sedan tidigare, men vars vänner dagligen inspirerar mig genom sociala medier. Sociala medier som dessa dagar fylldes av deras sorg och deras hyllningar till sin vän.


DanThere are no adequate words. Today I find myself attempting to pick up the pieces of my heart that have broken into such tiny shards, I’ll likely never find them all. Today I, and so many of my loved ones, lost an incredible friend. Dan Fredinburg was one-of-a-kind. Fearless. Funny. A dancing robot who liked to ride dinosaurs and chase the sun and envision a better future for the world. His brain knew how to build it. His heart was constantly evolving to push himself to make it so. He was one of my favorite human beings on Earth. He was one of the great loves of my life. He was one of my truest friends. He was an incredible brother, a brilliant engineer, and a damn good man. I’m devastated and simultaneously so deeply grateful to have known and loved him, and to have coSophunted him as one of my tribe. I was so looking forward to our planned download of ”all the things” when he got home. I am crushed that I will never hear that story. I am crushed knowing that there are over 1,000 people in Nepal suffering this exact feeling, knowing that they too will never hear another tale about an adventure lived from someone that they love. Disasters like this are often unquantifiable, the enormity is too much to understand. Please remember that each person who is now gone was someone’s Dan. Please remember that our time on this Earth is not guaranteed. Please tell those you love that you do. Right now. This very minute. And please send a kiss to the sky for my friend Dan. His energy is so big and so bright, and it’s all around us, so put some love toward him today. And then hug your loved ones again.


Det började med honom och hans vänner och deras förlust och deras lycka över att ha fått känna honom. Och sedan var det som om min hjärna försökte skapa liknande sammanhang för varje människa som doldes bakom de siffror som nämndes på nyheterna. Jag försökte höra deras berättelser, deras anhörigas sorg och lycka. Vad fick de inte berätta för sina vänner? Vilken dröm fick de aldrig uppfylla? Vilka misstag fick de aldrig göra? Hur kommer deras anhörigas liv att fortsättningsvis vara annorlunda, för att de saknas?

Jag påmindes om detta häromdagen, när en del av dessa frågor ställdes och besvarades om de människor som sköts ihjäl på nattklubben Pulse i Orlando. För mig var det inte samma upplevelse som efter jordbävningen i Nepal, men det kunde det ha varit. Varje förlust av ett liv är förlust av ett liv. Oavsett.

Det är för mycket för att hålla fast vid. Det är en insikt som kommer för att stanna ett tag, men som inte kan slå rot. Den är för omfattande för det. Men den berikar, även under den korta tid som den finns där. Visar på storhet och litenhet, sårbarhet och uthållighet, beständighet och skörhet. Liv. Och död. Och på hur varje liv är ovärderligt. Oavsett hur det ser ut. Alla är one-of-a-kind. Det kan bli tydligt i en förlust – att förlora en person är att förlora just denna person, inte bara ”någon”, och jag tror det är viktigt att låta detta påminna oss om att detta är sant även innan förlusten inträffar. Ingen är ”bara någon”, alla är någon.

We

 

Annonser

Girls Just Wanna Have Fun?

Triggervarning: Könsbinär text. Även viktigt att lägga märke till pga att föreställningen att det bara finns två kön är en del av problemet…! Tyvärr reproduceras denna föreställning här, då kampanjmaterialet – pga den statistik det baseras på – fokuserar flickor och kvinnor specifikt och därigenom exkluderar andra icke-män.

”Spice Girls måste vara ett av de band som hånats mest trots sin popularitet. Kanske för att det var ett tjejband, poppis bland unga tjejer som sjöng om girl power…” (Vardagsrasismen)

Det är en del av det hela – att det som unga tjejer gillar allt för ofta nedvärderas och hånas. Inte riktigt räknas lika mycket. För att de är unga. För att de är tjejer. För att de inte vet bättre…

Andra delar av det hela är olika lön för lika arbete, olika tillgång till utbildning, barnäktenskap, våld och våldtäkter, tabun och missgynnanden associerat med mens, bristande representation i en mängd olika sammanhang. Och delarna är mycket, mycket fler än så.

En del av det hela är att om vi (världen) på allvar skulle ta tag i de problem som specifikt drabbar flickor och kvinnor, så skulle problem som är långt mer generella också komma närmare en lösning. Det kallas The Girl Effect:

#WhatIReallyReallyWant är att vi tar varandra på allvar, när någon berättar om sin egen situation. Utan att jämföra med vår egen. Utan att rättfärdiga eller direkt gå i försvar eller försöka förklara. Utan att börja prata om ett annat problem som vi anser viktigare. Lyssna. Reflektera. Vad kan jag göra, för att göra detta bättre för den andra personen?

Vad kan vi (världen) göra, för att världen ska bli en bättre plats för flickor och kvinnor?

Girls Just Wanna Have Fundemental Human Rights

 

 

#NOTLOST

Tanken slog mig när det var dags att börja planera för något sorts firande efter att jag tagit min lärarexamen i januari. Efter alla julklappar kändes det olustigt att önska sig eller ens få en massa presenter igen. När världen ser ut som den gör känns det svårt att motivera det fokus på saker som ofta dominerar firanden av olika slag. Så jag bestämde mig för att istället önska pengar till välgörenhet. Nästa tanke var – vilken typ av välgörenhet? När världen ser ut som den gör… så finns det så mycket att välja mellan. Det slutade med att jag valde utbildning. Symboliken i att göra det i samband med min lärarexamen var det som fällde avgörandet.

Först tänkte jag stödja UNICEF:s arbete. Jag är världsförälder hos dem, och mitt förtroende till organisationen är stort. Men det kommer att bli något annat denna gång. Jag tror att det var meningen.

För inte så länge sedan funderade jag, som jag ofta gör, över vad som händer runt omkring oss idag. Denna gång var det särskilt Syrien jag tänkte på, på alla de som fått sina liv abrupt avbrutna och uppbrutna. Hem som lämnats, skolor som står tomma. Överfulla flyktingläger, barn utan utbildning. Begreppet ”a lost generation” dök upp i tanken. Jag blev rädd att det är det som händer och vad det kan leda till. Men så, nu nyligen, dök begreppet upp igen, och rädslan byttes ut mot hopp:

Jag blev påmind om detta inlägg. Jag är Malala. Det blev självklart att det var hit pengarna skulle gå. Till MalalaFund, till #NotLost. Inte för att det är en kampanj bättre än någon annan, eller viktigare än någon annan (jag menar att dessa distinktioner väldigt sällan är meningsfulla), utan för att just dessa ord var det som vände min rädsla till hopp. Det var meningen.

Och resultatet var över förväntan. Jag är så tacksam till familj, släkt och vänner! Tack vare dem kan jag skänka hela 4000 kronor till stöd för syriska flickors utbildning. Det, om något, är ett härligt sätt att fira. Och, om något tvivel kvarstod kring huruvida jag valt ”rätt” plats för pengarna, så suddade dessa tre Instagrambilder ut dem:

Bild1Bild3Bild2

#VisionNotVictim #NotLost #IAmThatGirl

THE HEAP

: (igen, för att han är en av mina absoluta favoriter): Have you heard of the ‘paradox of the heap’? It’s an oldie but it goes like this:

if you have a heap of sand and remove one grain at a time, there is no single grain that separates a heap from a non-heap. If the process is continued, is a single remaining grain of sand still a heap? If you put teaspoons of dirt on a hill, no single teaspoon is going to turn it into a mountain.
.
And yet, we have heaps and mountains. And we have single grains of sand. And those things are not the same.


.
Our brains are unique because we are excellent at pattern recognition. And life is short, so the brain lumps similar patterns into categories that we call ‘labels’. All that sand? That’s a heap. It does this so it won’t be paralyzed by minute analysis. This helped us tremendously one hundred thousand years ago when we were grouping: safe, dangerous, mate, nonmate. The world is a little more complex now.
.
The paradox of the heap helps calm me down with all the fever around labeling. Are you outraged enough for the modern days of the Internet? Man enough? Woman enough? Straight enough? Gay enough? Inclusive enough? Mad enough? Progressive enough? Conservative enough?

..
We are watching social evolution crawl out of the mud before our eyes. And nature is clear about this: evolution is messy.

Jag läser denna text ur flera olika perspektiv samtidigt. Den handlar om att ingen kan göra allt, men att allt som alla gör spelar roll. Om att vi kan, men ändå inte kan, beskriva varandra genom generaliseringar och beskrivningar. Även om dessa är sanna, så är orden så begränsade att de inte kan fånga en persons essens. Om att vi kan, men ändå inte kan, leva upp till de beskrivningar vi eller andra identifierar oss med. Om tillräckligt. Och om att evolution is messy.

Allt detta kämpar inom mig. Vad jag är och vad jag vill vara. Vad jag kan vara. Vad jag är – ett sandkorn i sandhögen. En del av sandhögen. Eller är jag sandhögen? Vad är sandhögen utan mig? Vad är jag utan den?

Hur utvecklas jag och hur utvecklas världen? Och hur mycket har dessa båda att göra med varandra?

JAG ÄR MALALA

Jag läste hennes bok för några år sedan (eller, det ska erkännas, jag läste inte riktigt klart den, den står tålmodigt och väntar bland alla andra böcker jag vill läsa eller läsa klart). Hon beskrev hur hon och hennes vänner när talibanerna kom, tänkte på dem som vampyrer som smög fram i natten. De gjorde detta eftersom de just läst Twilight-böckerna.

Jag hade just läst Twilight-böckerna. Så lika var vi. Samma ålder, samma tid, samma böcker. Men jag jämförde inte vampyrerna med talibanerna. Så olika var vi. Så olika var våra förutsättningar.

Hon kämpar för utbildning, för att hon vet vad det innebär att vara utan. Hon vet vilken skillnad det gör. Hade slumpen gjort att jag fötts någon annanstans hade det kunnat vara min framtid hon kämpar för. Min möjlighet att kunna läsa hennes bok, att berätta min berättelse, att ta makten över mitt eget liv. Det är de möjligheterna utbildning skapar. De och oändligt många andra.

Snart ska jag läsa klart boken. Och snart ska jag se filmen. Men nu, och alla stunder jag kan, ska jag komma ihåg att vara tacksam. För mitt liv, för hennes liv och för att det går att hitta likheter med alla människor. Jag är Malala och hon är jag. I ett annat liv. Nu, och alla stunder jag kan, ska jag komma ihåg det och använda mina möjligheter till att skapa möjligheter för andra. Som hon gör. På mitt sätt.

När jag läste boken blev jag förvånad över hur ”vanlig” hon är. Hon är ”bara” en vanlig människa. Men det är allt alla är. Det är vad vi gör med det som gör att vi uppfattar vissa som incomparable. Andra glömmer och gömmer att de är precis lika speciella. Hon får det att verka så enkelt och så stort på en och samma gång. Hon förändrar och inspirerar. Låt oss förändras och inspireras. Och förändra och inspirera. För att vi kan.

VI

Såg Avatar i början av sommaren och när filmen tog slut var det så mycket, SÅ mycket tankar som snurrade i skallen. Känslor som stormade. Jag gick ut på bryggan och bara satt, tittade och kände. Sen skrev jag detta:

”There’s no green. They’ve killed their mother.” Det gör så ont. I mig. I hela mig. Det gör så ont. Vad håller vi på med? Och varför? För det känns som att det är vi. Jag vet inte varför jag inte kan separera och sätta i perspektiv så att det väcker ilska mot ”andra”. Det känns som att det är vi. Som att vi alla hör ihop även i det negativa. Det är något vi har skapat. När jag kan separera så blir det på ett sådant sätt att vi är ”de andra” – de jag känner ilska gentemot. Vi människor, som är en del av allt, men låtsas som att vi inte är det. Gör oss blinda för verkligheten och förstör den tills vi förstör oss själva med den. Vi i väst, som i någon sorts ironins lotteri lyckades skapa ett ”försprång” som på något sätt låtit oss putta undan allt och alla som stått i vägen för ytterligare, tydligen livsviktiga, ”förbättringar”. På något sätt känner jag mig så i detta, så född med ett arv av allt som varit och blivit, att de känns som vi.

Och vem skulle jag vara arg på om jag skulle välja min fiende? Alla är vi formade, av andra människor och av omständigheter. Så mycket är beroende av någon sorts slump, eller öde? Alla föds oskyldiga, med samma, men så fruktansvärt olika förutsättningar. Alla är sårbara när de sover. Alla rädda. Alla har sina svaga punkter, och bygger sitt försvar mot något.

Jag tror att vi, på riktigt, måste göra saker och ting tillsammans. Vi är tillsammans, oavsett vi ser det eller ej. Delar av ett helt, oavsett vad vi vill kalla det. Vi behöver inte, kan inte, bekämpa varandra. Det är så vi utplånar oss själva.

Vad betyder detta?

Jag vet inte.

Men det känns som att det betyder allt.

TRE ÅR IDAG

Jag låg i soffan i vårt vardagsrum igår, efter att ha sett en tankeväckande och inspirerande film, och tänkte tillbaka till ett annat tillfälle då jag låg där, i samma soffa, och tänkte och tänkte och tänkte, som följd av en annan film. Och jag undrade hur länge sedan det var. Nästan tre år, det kunde jag snabbt räkna ut tack vare filmens titel, men exakt hur länge. Jag bestämde mig för att kolla upp det och det var på dagen tre år sedan. Inte sedan jag låg där i soffan och tänkte, men sedan filmen kom ut.

Jag minns det så tydligt. Jag upptäckte den tidigt tack vare dem jag följer på sociala medier. Jag delade snabbt och när jag kom till skolan märkte jag att några fler delat. Och sedan några fler, och några fler, och några fler. Idag – tre år senare har filmen visats över hundra miljoner gånger!

Och så kom kritiken.

Den satte sig hårt. Jag låg där i soffan och tänkte. Vem kan man lita på? Varför är det så lätt att tvivla och så svårt att tro det bästa om någon? Vad betyder det att det finns brister i filmen? Att man inte kan lita på den, eller bara att man behöver leta mer information själv? Vem är ansvarig för att jag får ”hela bilden”? Varför rapporterar nyheterna som de gör om detta? Vad kan vi egentligen göra? Hur kan vi leva som om ingenting händer när sådant här händer på så många platser i världen?

Jag låg där i soffan och tänkte, och tänkte, och tänkte. Det landade i tillit. Till dem som jag följt under lång tid och till min egen människosyn. Jag bestämde mig för att ha tillit. Och även om jag inte engagerat mig så som jag önskat att jag gjort så har det valet och det som det gav mig tillgång till förändrat mig totalt.

Tre år idag sedan den filmen. Men det finns så många fler, och det är det som är det viktigaste för mig. Inte just den filmen, utan andan och drivet hos dessa personer. Jag vill vara så. Jag vill att vi ska vara så.

Här är några filmer till:

Och, så klart, Fourth Estate