OREGONtoPATAGONIA

 It’s about getting out of your routine. And that can look like anything.

Annonser

VI

Såg Avatar i början av sommaren och när filmen tog slut var det så mycket, SÅ mycket tankar som snurrade i skallen. Känslor som stormade. Jag gick ut på bryggan och bara satt, tittade och kände. Sen skrev jag detta:

”There’s no green. They’ve killed their mother.” Det gör så ont. I mig. I hela mig. Det gör så ont. Vad håller vi på med? Och varför? För det känns som att det är vi. Jag vet inte varför jag inte kan separera och sätta i perspektiv så att det väcker ilska mot ”andra”. Det känns som att det är vi. Som att vi alla hör ihop även i det negativa. Det är något vi har skapat. När jag kan separera så blir det på ett sådant sätt att vi är ”de andra” – de jag känner ilska gentemot. Vi människor, som är en del av allt, men låtsas som att vi inte är det. Gör oss blinda för verkligheten och förstör den tills vi förstör oss själva med den. Vi i väst, som i någon sorts ironins lotteri lyckades skapa ett ”försprång” som på något sätt låtit oss putta undan allt och alla som stått i vägen för ytterligare, tydligen livsviktiga, ”förbättringar”. På något sätt känner jag mig så i detta, så född med ett arv av allt som varit och blivit, att de känns som vi.

Och vem skulle jag vara arg på om jag skulle välja min fiende? Alla är vi formade, av andra människor och av omständigheter. Så mycket är beroende av någon sorts slump, eller öde? Alla föds oskyldiga, med samma, men så fruktansvärt olika förutsättningar. Alla är sårbara när de sover. Alla rädda. Alla har sina svaga punkter, och bygger sitt försvar mot något.

Jag tror att vi, på riktigt, måste göra saker och ting tillsammans. Vi är tillsammans, oavsett vi ser det eller ej. Delar av ett helt, oavsett vad vi vill kalla det. Vi behöver inte, kan inte, bekämpa varandra. Det är så vi utplånar oss själva.

Vad betyder detta?

Jag vet inte.

Men det känns som att det betyder allt.

MITT HJÄRTA LER

Det är så mycket som känns så bra just nu! Hittade en något oväntad pusselbit, som var precis vad som behövdes för att jag skulle kunna passa in andra bitar, som jag haft ett tag men inte fått på plats. Jättehäftig känsla faktiskt. Verkligen många olika saker som snabbt förändrats till det bättre, utan att så mycket egentligen förändrats.

En del av detta är att jag känner mig stimulerad och motiverad av den kurs vi läser just nu, något jag saknat hela hösten. Även om jag det är väldigt mycket som sätts igång i huvudet och själen och jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det (vi läser globalisering och hållbar utveckling…) så är jag så glad att det är utmanande, intressant och verklighetsanknutet. Litteraturen är verkligen intressant, och jag får många spännande kopplingar till mina egna ständiga tankegångar och frågeställningar på området, men från ett mer akademiskt/vetenskapligt perspektiv. Detta kastar ljus på mitt eget, och jag stärks när jag märker att mina övertygelser kan stå emot att litteraturen och många andra säger annorlunda!

Märker dessutom av en skillnad i mitt förhållningssätt till mina målsättningar. Bara de senaste dagarna har jag märkt att jag istället för att bli nedslagen över det jag inte orkar/klarar/når fram till nu, snarare blir motiverad att arbeta mot och nå dit så snart som möjligt.

Lite (nyupptäckta) saker som inspirerar mig just nu:

I Haven’t Made Any Trash In 2 Years, Here’s What My Life Is Like

MELLAN KRIGEN VILL JAG VARA VÄN MED DIG

Denna låt fångar något av det som händer inom mig just nu. Balansen mellan det stora och det lilla. Mellan världen och mig. Mellan ont och gott, för även om någon så enkel uppdelning inte finns så finns de – det onda och det goda.

Love och Kajsa sjunger om flera samhällsproblem som är så stora, så viktiga, vars existens gör så ont. Men ikväll vill jag vara vän, vän med dig. Det är det goda, det viktigaste, det som gör kampen värd att utkämpa. De där stunderna där det enda som betyder något är att jag får vara vän med dig.

Ofta frågar jag mig själv varför – varför ska vi kämpa för att göra världen lite bättre varje dag? För varje bättre märker vi ju flera sämre. Problem som inte syntes innan syns när de problem som dolt dem krymper och så får man ta tag i de nya innan man hunnit hämta andan och se att man lyckats krympa de första [andas inte] och själva antalet problem gör att man, när man tar tag i ett, anklagas för att inte ta tag i alla de andra [andas inte] och de finns där, och här, orättvisorna, diskrimineringen, förtrycket, hatet, rädslorna – [andas inte] hela tiden finns de och de behöver motas bort, krympas ner, suddas ut för görs inte det kommer världen, vi, inte stanna där vi är idag, utan att varje dag bli lite sämre. Därför kämpar vi.

Men mellan, under, före, efter, mitt i krigen vill jag vara vän med dig. För att det är det jag kämpar för – kärlek, vänskap, tillit, gemenskap, liv. För att det är det som får mig att orka kämpa – kärlek, vänskap, tro, styrka, sårbarhet, mod. Att vara vän med dig.

WE’RE LIVING AS IF WE HAVE ANOTHER PLANET TO GO

De senaste veckorna har jag haft en period av ökad miljöångest/inspiration i miljöfrågorna. Den negativa och den positiva sidan av detta mynt hänger minst sagt med varandra. När jag ”aktiverar” min insikt om hur illa det kan kommer att bli (om vi inte gör något på allvar!) så inspireras jag för att se vad vi kan göra, vad vi behöver göra.

Lämpligt nog kom denna period i samband med Climate Summit 2014, vilket innebar bland annat dessa två videor. Två väldigt olika videor där den ena pekar mer på det personliga, det lilla och den andra mer på det gemensamma, det stora. Båda lika viktiga, båda lika aktuella, båda lika sevärda.

JONNA JINTON

En av mina absoluta favoritbloggar är Jonna Jintons blogg. Den känns som ett fönster – dels hemåt, dels framåt. Den fungerar som inspiration för vad jag vet att jag vill göra – den påminner mig om att det går och att jag vill. Och denna korta dokumentär om henne fungerar lite på samma sätt.

Jag har lätt att ”tappa bort mig” när jag är här i Umeå, och jag tänker mig att det är det hon också beskriver när hon talar om hur det var i Göteborg. Med Jonnas blogg och det fönster som den utgör så hittar jag mig själv lite mer, även när jag är fast i stan.

Och det hon pratar om alldeles i slutet, det är något jag började tänka mycket på igår när vi talade om urbanisering på skolan, och något jag vill fundera mer om – och skriva mer om, så småningom!