understanding

moments of clarity

moments of truths

but the answers are hidden

they’re just out of reach

 

where you can hear them and see them and feel them

but no

 

just moments

glances

sparks in the distance

 

that keep you hoping

longing

searching

 

hearing the screams of humanity

seeing the pain and destruction around

feeling the struggle of nature, the crumbling

 

hoping

comes with side effects

with truths

that hurt

 

but

 

hearing the tweeting of birds and the tapping of raindrops

seeing the true beauty of people and beings and you

feeling the magic in time and in spaces

and the inseparability

of all

and one

 

hoping

daring

longing

searching

 

gives you this as well

 

moments of clarity

moments of truths

sparks in the distance

 

KVÄLLSTANKAR

När en bästa vän ringer och behöver sällskapsprat under en lång bilfärd.

När vi (som vanligt) pratar att må bra och att må inte-bra och om hur alla mår dåligt av olika anledningar, och hur allt för många glömmer bort att ta hand om sig själv eller inte vet hur det ska göra det. När detsamma gäller att ta hand om andra, om varandra.

När jag hostar för mycket för att kunna säga allt jag tänker, men reflekterar kring våra likheter och olikheter. Bara hon och jag är så lika och så olika varandra, tänk att detsamma gäller alla, oss alla. Att vi delar så många av samma mönster, samma vanor och ovanor, samma svagheter och styrkor. Men att vi ändå är så ofattbart, fantastiskt olika. Ofattbart, fantastiskt olika och lika. Vilken rikedom. Inte bara en utmaning. Och vilken rikedom att i allt detta kunna se, känna igen och uppskatta sig själv.

När vi växlar mellan att prata om oss, människor i vår närhet och människor i allmänhet. Känslor som knyter an till handlingar som knyter an till strukturer. Allt som hänger ihop, men som ändå känns så frånkopplat och ”fast det gäller ju inte när…”. För strukturer är inte den enskilda människan, och den enskilda människan inte strukturer. Men de går inte heller att skilja från varandra.

När jag håller med och inte håller med och det är tjusningen i samtalet. När hon fungerar som hon gör, och jag som jag gör, och vi förstår men inte förstår varandra, och det är tjusningen i vänskapen. Det som är tjusningen i alla relationer. Även sådana som jag, som trivs i ensamhet, behöver andra. Likheter och olikheter. Vi behöver varandra.

När vi säger sådant vi sagt flera gånger förut, för att vi ännu en gång försöker förstå vad det betyder. När jag känner att jag tänker mer än jag förstår. När jag inte kan uttrycka det jag tänker så att hon förstår. När det inte spelar någon roll,

för det var ”bara” sällskapsprat under en lång bilfärd.

Och jag hostade ändå för mycket för att kunna prata ordentligt.