Jag var nog den som trodde det allra minst. Att jag skulle hitta tillbaka hit alltså. Förutom alla som inte ens visste att jag varit här tidigare alltså. Och alla de som inte visste att jag alltid haft en del av mig kvar här. Så jag var nog inte alls den som trodde det minst?
Efter en massa velande hit och dit så bestämde jag mig i alla fall för att ett) börja skriva, och två) inte ”bara” i hittade och glömda anteckningsböcker och det ena worddokument efter det andra (guldgruvor ja visst, och något som också ska tas tag i, men… ja, jag jobbar på det), tre) att inte börja om helt utan, fyra) låta några favoriter från förr finnas kvar, men inte allt.
Så här är jag nu, utan vare sig mening eller mål. Inga tydliga ambitioner och inget högtravande Nu börjar det. Ett nytt försök. Ett försiktigt avstamp i en tillvaro då jag var en person jag på sätt och vis tyckte bättre om att vara. Jag lånar hennes space en stund och ser var jag hamnar då.
karinoberg.wordpress.com 