BELONGING

Ni vet sådana där berättelser som en inte vet att en väntat på, eller längtat efter, förrän de dyker upp. Som om de legat där och väntat på en. Jag hittade en sådan förra veckan.

Sedan vi kom tillbaka från Lofoten har jag längtat tillbaka. Till bergen, till tidlösheten i en sådan resa, till upplevelserna, och till havet. I berättelsen jag hittade var havet en av huvudkaraktärerna, och det var nog det som fångade mig. Det och att bilderna av små havsnära samhällen – likt det i boken – fanns nära till hands efter resan. Må så vara att bokens samhälle låg i Australien och inte i norra Norge, men likheterna tycktes fler än skillnaderna.

Jojo Moyes Silver Bay handlar om en grupp människor, förenade i tid och rum, och om hur deras tillvaro balanserar på en skör tråd som utgörs av just denna tid och detta rum. Hur allt som betyder något för dem finns där, och hur allt hotas när någon utifrån, som inte förstår, försöker förändra. Det är en berättelse som, precis som livet, rymmer flera olika typer av kärlek. Den handlar om naturens inverkan på människor, människors inverkan på naturen, och om människors inverkan på varandra. Den är ärlig, rättfram, mångfacetterad och fängslande. Det var en berättelse jag väntat på, och en som stannat med mig även efter att jag läst bokens sista sida.

“I tell him I don’t see it that way. Look out at the sea for long enough, at its moods and frenzies, at its beauties and terrors, and you’ll have all the stories you need— of love and danger, and about what life lands in your nets. And the fact that sometimes it’s not your hand on the tiller, and you can do no more than trust that it’ll all work out okay.”   – Jojo Moyes, Silver Bay

Annonser

NATURE IS SPEAKING

Ibland är det lätt att tappa bort sig i det vardagliga. Och då menar jag inte i ”vad ska vi äta idag”, ”vilka kläder ska jag ha på mig” eller ens ”vad ska jag bli när jag blir stor”. Ibland är det lätt att tappa bort sig i det vardagliga í den bemärkelsen att vi glömmer bort att vi endast är en pytteliten del av något otroligt fantastiskt stort. I den bemärkelsen att vi glömmer att vår livstid knappt är ett ögonblick.

Vi är här. Vi är nu. Vi är små, små delar av något otroligt fantastiskt stort. Tillsammans med andra små, små delar bygger vi upp detta stora. Men tyvärr gör vi mer än så. Vi skadar det stora, och därigenom oss själva. Och allra mest oss själva. För vi är ingenting om inte delar av det stora, men det stora är fortfarande otroligt, fantastiskt stort även utan oss.

De har varit utan oss tidigare. Vi har aldrig varit något utan dem.

Kom ihåg det.

VI KAN MÅ BÄTTRE

Inget kommer från ingenstans. Allt kommer någonstans ifrån. Allt vi använder har en historia. Detta borde betyda något för oss. Detta borde betyda att vi bär den historia som sakerna vi använder bär, när vi använder dem. Kanske är detta en del av förklaringen till varför så många av oss mår dåligt. Varför så många av oss som har mest, konsumerar mest, mår så dåligt. För att vi bär historian av allt vi använder, allt vi konsumerar, och att mycket av den historian bär på lidande.

Oavsett om vi ser detta lidande eller inte så finns det där, i historian, och kan inte försvinna. Lidandet försvinner inte för att vi inte kan se det. Låt oss tänka att det istället sprids. Lidandet finns kvar i sitt ursprung, men en del av det, minnet av det, dess historia, följer även med det som skapades i lidandet. Något som skapas i lidande har en laddning, en energi, som är allt annat än positiv, och när vi konsumerar det så får vi bära denna laddning, denna energi. Den kan inte försvinna, utan överförs till oss i och med vår konsumtion.

Visst är det en tanke värd att tänka? Att vi kan må bättre om vi slutar konsumera sådant som är skapat i lidande. Att om vi istället konsumerar bättre, och konsumerar mindre, så kan både vi och andra må bättre.

WE’RE LIVING AS IF WE HAVE ANOTHER PLANET TO GO

De senaste veckorna har jag haft en period av ökad miljöångest/inspiration i miljöfrågorna. Den negativa och den positiva sidan av detta mynt hänger minst sagt med varandra. När jag ”aktiverar” min insikt om hur illa det kan kommer att bli (om vi inte gör något på allvar!) så inspireras jag för att se vad vi kan göra, vad vi behöver göra.

Lämpligt nog kom denna period i samband med Climate Summit 2014, vilket innebar bland annat dessa två videor. Två väldigt olika videor där den ena pekar mer på det personliga, det lilla och den andra mer på det gemensamma, det stora. Båda lika viktiga, båda lika aktuella, båda lika sevärda.

ATT PRATA OM VÄDRET

Det sägs ju att svenskar är bra på att prata om vädret, kan vi prata om klimatförändringarna också? Och, inte minst, om vad vi ska göra för att inte bli negativt ”överraskade”?

En ordentlig åskskur. Det var allt som behövdes för att stämningen skulle förändras. De leenden som utbyttes var annorlunda än tidigare. Ärligare. De signalerade gemenskap snarare än, som tidigare, samexistens. ”Vi är med om detta tillsammans.” En ordentlig åskskur är något att vara med om, en vanlig dag på stan, inte alls på samma sätt. En ordentlig åskskur är gemensam.

lightning+over+sea+81986   ImageHandler (3)

En ordentlig åskskur. Det var allt som behövdes för att vissa samtal skulle börja handla om global uppvärmning, klimatförändringar, varje persons ansvar och ”hur kommer framtiden att se ut”. Där var de, förändringarna. Naturen var närvarande, gjorde sig påmind. En ordentlig åskskur gav en hint om hur små vi verkligen är, för tänk hur en ORDENTLIG åskskur skulle vara…

Men det är inte tillräckligt många som har dessa samtal.

En ordentlig åskskur. Det skriver tidningarna om. Strömavbrott, översvämning, nedringda försäkringsbolag och räddningstjänsten hinner inte med. Nyhetsvärdet är större än i de långa och stora varianterna på samma tema. Men det behövs mer, det behövs långt och stort. Samtal om framtiden. Om gemenskapen mellan människa och människa och mellan människa och natur. Om hur vi bygger städer, hur vi tar hand om varandra, hur vi lever – hur vi överbelastar planeten, så att den börjar reagera. Ordentligare och ordentligare.

En ordentlig åskskur kan säga mycket. Mig sade den idag mest av allt att det är bråttom. Vi har inte hur mycket tid som helst. Vi vet inte hur mycket tid vi har. Likväl som en ordentlig åskskur kan överraska Piteå centrum kan en ORDENTLIG sådan redan nu överraska andra delar av världen, och planetens reaktioner på vårt stulna överflöd kan också överraska. Vi har inte tid att vänta och se vad som händer…

klimat

MINSKA KONSUMTION OCH ARBETSTID

UNDERBARA Underbara Clara pratar ofta om sambanden mellan arbete, konsumtion och livskvalité, på ett sätt som gör att jag känner ”JA!”. Jag tror att vi måste prata mer om dessa frågor och inte minst dessa samband. Jag tror att det är VIKTIGT. För det handlar inte bara om egna personliga val, utan det handlar även om vad vi kan välja – att göra de val som Clara pratar om är svårt, trots att vårt samhälle faktiskt behöver fler som gör denna typ av val.

I slutändan handlar det om personliga val, men i ett större perspektiv och i ett mer långsiktigt tänk så handlar det om samhällsförändringar. Vi måste prata mer om sånt här!

Klicka [här] eller på bilden för att se ett klipp där hon talar om just detta, i Nyhetsmorgon!

Och läs [här], en text som Gustav Fridolin och Nina Åkestam skrivit om samma diskussion, ur ett lite annat perspektiv!

 

YEARS FROM NOW WE’LL SAY: I CAN’T BELIEVE WE LET THEM GET AWAY WITH THAT

[HELA]

[HELA]

[HELA]

Och ja… jag förstår att USA, och även stora delar av Europa, är ganska annorlunda än Sverige i detta fall – att Sverige på många sätt ”sköter sig bättre”. Men jag tror ändå att vi – som individer – behöver höra detta och fundera över vad det betyder för oss. Jag tror att vi behöver förstå skillnaden mellan de val vi gör i affären. Det finns inte ”vanliga” val och ”duktiga” val – det finns mer eller mindre dåliga och mer eller mindre bra. Allt vi köper har en historia (”från jord till bord” – och till och med längre än så), och beroende på hur denna historia ser ut gör det – vårt köp – olika avtryck runt om i världen.

Jag tror att vi behöver sluta ”leva lätt” och börja fundera på vad sådant vi tar för givet egentligen innebär.

Och jag tror att det är ganska bråttom, både för vår egen, för andras och för planetens skull…