EACH PERSON

För mig var det jordbävningen i Nepal för drygt ett år sedan. Då jag tydligare än någon gång tidigare eller senare kände vilken förlust en katastrof innebär. Då jag tydligare än någon gång tidigare eller senare kände att det gjorde ont varje gång dödssiffrorna steg. Att varje liv var en gigantisk förlust och att världen fylldes med anhörigas och älskades sorg.

Att varje människa är viktig för någon. Älskad av sina nära. Saknad. Sörjd.

Att varje människa har en väg att vandra, och lämnar denna orörd när deras liv förkortas. Att världen aldrig mer blir sig lik.

För mig var det jordbävningen i Nepal. Det väcktes på grund av en person som jag knappt ens kände till sedan tidigare, men vars vänner dagligen inspirerar mig genom sociala medier. Sociala medier som dessa dagar fylldes av deras sorg och deras hyllningar till sin vän.


DanThere are no adequate words. Today I find myself attempting to pick up the pieces of my heart that have broken into such tiny shards, I’ll likely never find them all. Today I, and so many of my loved ones, lost an incredible friend. Dan Fredinburg was one-of-a-kind. Fearless. Funny. A dancing robot who liked to ride dinosaurs and chase the sun and envision a better future for the world. His brain knew how to build it. His heart was constantly evolving to push himself to make it so. He was one of my favorite human beings on Earth. He was one of the great loves of my life. He was one of my truest friends. He was an incredible brother, a brilliant engineer, and a damn good man. I’m devastated and simultaneously so deeply grateful to have known and loved him, and to have coSophunted him as one of my tribe. I was so looking forward to our planned download of ”all the things” when he got home. I am crushed that I will never hear that story. I am crushed knowing that there are over 1,000 people in Nepal suffering this exact feeling, knowing that they too will never hear another tale about an adventure lived from someone that they love. Disasters like this are often unquantifiable, the enormity is too much to understand. Please remember that each person who is now gone was someone’s Dan. Please remember that our time on this Earth is not guaranteed. Please tell those you love that you do. Right now. This very minute. And please send a kiss to the sky for my friend Dan. His energy is so big and so bright, and it’s all around us, so put some love toward him today. And then hug your loved ones again.


Det började med honom och hans vänner och deras förlust och deras lycka över att ha fått känna honom. Och sedan var det som om min hjärna försökte skapa liknande sammanhang för varje människa som doldes bakom de siffror som nämndes på nyheterna. Jag försökte höra deras berättelser, deras anhörigas sorg och lycka. Vad fick de inte berätta för sina vänner? Vilken dröm fick de aldrig uppfylla? Vilka misstag fick de aldrig göra? Hur kommer deras anhörigas liv att fortsättningsvis vara annorlunda, för att de saknas?

Jag påmindes om detta häromdagen, när en del av dessa frågor ställdes och besvarades om de människor som sköts ihjäl på nattklubben Pulse i Orlando. För mig var det inte samma upplevelse som efter jordbävningen i Nepal, men det kunde det ha varit. Varje förlust av ett liv är förlust av ett liv. Oavsett.

Det är för mycket för att hålla fast vid. Det är en insikt som kommer för att stanna ett tag, men som inte kan slå rot. Den är för omfattande för det. Men den berikar, även under den korta tid som den finns där. Visar på storhet och litenhet, sårbarhet och uthållighet, beständighet och skörhet. Liv. Och död. Och på hur varje liv är ovärderligt. Oavsett hur det ser ut. Alla är one-of-a-kind. Det kan bli tydligt i en förlust – att förlora en person är att förlora just denna person, inte bara ”någon”, och jag tror det är viktigt att låta detta påminna oss om att detta är sant även innan förlusten inträffar. Ingen är ”bara någon”, alla är någon.

We

 

understanding

moments of clarity

moments of truths

but the answers are hidden

they’re just out of reach

 

where you can hear them and see them and feel them

but no

 

just moments

glances

sparks in the distance

 

that keep you hoping

longing

searching

 

hearing the screams of humanity

seeing the pain and destruction around

feeling the struggle of nature, the crumbling

 

hoping

comes with side effects

with truths

that hurt

 

but

 

hearing the tweeting of birds and the tapping of raindrops

seeing the true beauty of people and beings and you

feeling the magic in time and in spaces

and the inseparability

of all

and one

 

hoping

daring

longing

searching

 

gives you this as well

 

moments of clarity

moments of truths

sparks in the distance