#NOTLOST

Tanken slog mig när det var dags att börja planera för något sorts firande efter att jag tagit min lärarexamen i januari. Efter alla julklappar kändes det olustigt att önska sig eller ens få en massa presenter igen. När världen ser ut som den gör känns det svårt att motivera det fokus på saker som ofta dominerar firanden av olika slag. Så jag bestämde mig för att istället önska pengar till välgörenhet. Nästa tanke var – vilken typ av välgörenhet? När världen ser ut som den gör… så finns det så mycket att välja mellan. Det slutade med att jag valde utbildning. Symboliken i att göra det i samband med min lärarexamen var det som fällde avgörandet.

Först tänkte jag stödja UNICEF:s arbete. Jag är världsförälder hos dem, och mitt förtroende till organisationen är stort. Men det kommer att bli något annat denna gång. Jag tror att det var meningen.

För inte så länge sedan funderade jag, som jag ofta gör, över vad som händer runt omkring oss idag. Denna gång var det särskilt Syrien jag tänkte på, på alla de som fått sina liv abrupt avbrutna och uppbrutna. Hem som lämnats, skolor som står tomma. Överfulla flyktingläger, barn utan utbildning. Begreppet ”a lost generation” dök upp i tanken. Jag blev rädd att det är det som händer och vad det kan leda till. Men så, nu nyligen, dök begreppet upp igen, och rädslan byttes ut mot hopp:

Jag blev påmind om detta inlägg. Jag är Malala. Det blev självklart att det var hit pengarna skulle gå. Till MalalaFund, till #NotLost. Inte för att det är en kampanj bättre än någon annan, eller viktigare än någon annan (jag menar att dessa distinktioner väldigt sällan är meningsfulla), utan för att just dessa ord var det som vände min rädsla till hopp. Det var meningen.

Och resultatet var över förväntan. Jag är så tacksam till familj, släkt och vänner! Tack vare dem kan jag skänka hela 4000 kronor till stöd för syriska flickors utbildning. Det, om något, är ett härligt sätt att fira. Och, om något tvivel kvarstod kring huruvida jag valt ”rätt” plats för pengarna, så suddade dessa tre Instagrambilder ut dem:

Bild1Bild3Bild2

#VisionNotVictim #NotLost #IAmThatGirl

JAG ÄR MALALA

Jag läste hennes bok för några år sedan (eller, det ska erkännas, jag läste inte riktigt klart den, den står tålmodigt och väntar bland alla andra böcker jag vill läsa eller läsa klart). Hon beskrev hur hon och hennes vänner när talibanerna kom, tänkte på dem som vampyrer som smög fram i natten. De gjorde detta eftersom de just läst Twilight-böckerna.

Jag hade just läst Twilight-böckerna. Så lika var vi. Samma ålder, samma tid, samma böcker. Men jag jämförde inte vampyrerna med talibanerna. Så olika var vi. Så olika var våra förutsättningar.

Hon kämpar för utbildning, för att hon vet vad det innebär att vara utan. Hon vet vilken skillnad det gör. Hade slumpen gjort att jag fötts någon annanstans hade det kunnat vara min framtid hon kämpar för. Min möjlighet att kunna läsa hennes bok, att berätta min berättelse, att ta makten över mitt eget liv. Det är de möjligheterna utbildning skapar. De och oändligt många andra.

Snart ska jag läsa klart boken. Och snart ska jag se filmen. Men nu, och alla stunder jag kan, ska jag komma ihåg att vara tacksam. För mitt liv, för hennes liv och för att det går att hitta likheter med alla människor. Jag är Malala och hon är jag. I ett annat liv. Nu, och alla stunder jag kan, ska jag komma ihåg det och använda mina möjligheter till att skapa möjligheter för andra. Som hon gör. På mitt sätt.

När jag läste boken blev jag förvånad över hur ”vanlig” hon är. Hon är ”bara” en vanlig människa. Men det är allt alla är. Det är vad vi gör med det som gör att vi uppfattar vissa som incomparable. Andra glömmer och gömmer att de är precis lika speciella. Hon får det att verka så enkelt och så stort på en och samma gång. Hon förändrar och inspirerar. Låt oss förändras och inspireras. Och förändra och inspirera. För att vi kan.

VI KAN MÅ BÄTTRE

Inget kommer från ingenstans. Allt kommer någonstans ifrån. Allt vi använder har en historia. Detta borde betyda något för oss. Detta borde betyda att vi bär den historia som sakerna vi använder bär, när vi använder dem. Kanske är detta en del av förklaringen till varför så många av oss mår dåligt. Varför så många av oss som har mest, konsumerar mest, mår så dåligt. För att vi bär historian av allt vi använder, allt vi konsumerar, och att mycket av den historian bär på lidande.

Oavsett om vi ser detta lidande eller inte så finns det där, i historian, och kan inte försvinna. Lidandet försvinner inte för att vi inte kan se det. Låt oss tänka att det istället sprids. Lidandet finns kvar i sitt ursprung, men en del av det, minnet av det, dess historia, följer även med det som skapades i lidandet. Något som skapas i lidande har en laddning, en energi, som är allt annat än positiv, och när vi konsumerar det så får vi bära denna laddning, denna energi. Den kan inte försvinna, utan överförs till oss i och med vår konsumtion.

Visst är det en tanke värd att tänka? Att vi kan må bättre om vi slutar konsumera sådant som är skapat i lidande. Att om vi istället konsumerar bättre, och konsumerar mindre, så kan både vi och andra må bättre.

YEARS FROM NOW WE’LL SAY: I CAN’T BELIEVE WE LET THEM GET AWAY WITH THAT

[HELA]

[HELA]

[HELA]

Och ja… jag förstår att USA, och även stora delar av Europa, är ganska annorlunda än Sverige i detta fall – att Sverige på många sätt ”sköter sig bättre”. Men jag tror ändå att vi – som individer – behöver höra detta och fundera över vad det betyder för oss. Jag tror att vi behöver förstå skillnaden mellan de val vi gör i affären. Det finns inte ”vanliga” val och ”duktiga” val – det finns mer eller mindre dåliga och mer eller mindre bra. Allt vi köper har en historia (”från jord till bord” – och till och med längre än så), och beroende på hur denna historia ser ut gör det – vårt köp – olika avtryck runt om i världen.

Jag tror att vi behöver sluta ”leva lätt” och börja fundera på vad sådant vi tar för givet egentligen innebär.

Och jag tror att det är ganska bråttom, både för vår egen, för andras och för planetens skull…

VI BEHÖVER ALLA BEFRIAS

Tycker detta citat från boken Rätt vist är väldigt tänkvärt. Hur ser vi egentligen på fattigdomen i världen, och vår roll i den?

I Georgien beskriver en person sin situation så här: ”Fattigdom är en brist på frihet, en förslavning under dagliga bördor, av sorg och rädsla över vad framtiden kommer att innebära.” (…) Viljan att bestämma över sig själv känner nog de flesta igen. Vi människor har ju drömmar som vi vill förverkliga. Och i Sverige lär vi oss individualism tidigt. Efter uppväxten och studenten är det dags att göra sig oberoende. (…)Men så plötsligt smyger sig känslorna av ensamhet fram. För mitt i allt glömde vi bort att vi alla är människor som behöver och beror av varandra. I kampen om självständigheten tappar vi bort en hel del. Vi tror att vi klarar oss själva, men istället blir vi ensamma, för självständigheten ligger otrevligt nära ensamhet och utsatthet. (…) Ensamhet lär vara det största sociala problemet i Sverige. Det verkar inte spela någon roll om man har allt det man vill ha eller kan köpa allt för pengar. I Sverige är alltför många fattiga på gemenskap, livshopp och meningsfullhet. Kravet på att livet ska bli lyckligt är stort. Och trots vår globalt sett skyhöga levnadsstandard känner vi brist och tomhet, det som är kärnan i all fattigdom. (…)

”Om fattigdom definieras som brist, så kan vi alla känna igen oss. Alla behöver vi befrias. Från svält, från meningslöshet. Från ensamhet, från sjukdom. Tänk om vi kunde dela livet, glädjen, sorgen, hoppet, maktlösheten, maten, prylarna och medicinen! Frihetsbegreppet måste utvidgas inom utvecklingsdebatten till att gälla alla människor. Vi behöver alla befrias till gemenskap, så att ingen människa blir lämnad i ensamhet eller nöd, hur den än ser ut. Vi behöver upptäcka att engagemang och medkänsla är något djupt mänskligt, som vi alla behöver både känna och få del av. Vi behöver befrias till att känna empati för varandra, att hjälpa varandra. För fattigdomen i världen är en skandal.

Rätt vist, Karin Cedersjö, s. 53-59