Pinterest kan göra det så tydligt vad en längtar efter, drömmer om, behöver. Jag vet vad nästa steg i mitt liv ska vara. Jag har valt. Vad jag längtar efter, drömmer om, behöver. Jag ska göra det.

Jag vill göra annat också. Längtar efter annat också. Det har gjort det svårare att välja. Svårare att känna. Men nu vet jag att det andra, det är senare kapitel. Steg som kommer längre fram.

Först detta.

Det jag minns som sommarens höjdpunkter. Det som får det att pirra i magen och spritta i benen när jag läser om det eller ser filmer om det. Det jag längtar efter, allra mest. Nästa steg.

Först det.

För att jag väljer det.


…och igen… inga kommentarer denna gång, bara att var det inte detta jag skrev om för ett tag sedan? Och följer du inte Jedidiah på Instagram, gör det.

I drive myself mad. I realized at some point in my 20s that my primary motivator was this distant ideal of the ‘good person.‘ I have always wanted to be good, to do right. (…)

I still want to be good. I want to combat inequality. I want to fight against institutionalized racism. I want to fight for women. ‘What would Jesus fight for?’ But I am the unwitting beneficiary of the mammoth scaffolding of society and history, built before my birth, designed to benefit me. And in a way, it paralyzes me. I want to do right, to be good, but I don’t know how.

Of course I find solace in old idioms. ”How do you eat an elephant? One bite at a time.” Maybe that’s not enough. See what I mean?
This is too much for Instagram. I’m reaching. I drive myself mad sometimes.


: (igen, för att han är en av mina absoluta favoriter): Have you heard of the ‘paradox of the heap’? It’s an oldie but it goes like this:

if you have a heap of sand and remove one grain at a time, there is no single grain that separates a heap from a non-heap. If the process is continued, is a single remaining grain of sand still a heap? If you put teaspoons of dirt on a hill, no single teaspoon is going to turn it into a mountain.
And yet, we have heaps and mountains. And we have single grains of sand. And those things are not the same.

Our brains are unique because we are excellent at pattern recognition. And life is short, so the brain lumps similar patterns into categories that we call ‘labels’. All that sand? That’s a heap. It does this so it won’t be paralyzed by minute analysis. This helped us tremendously one hundred thousand years ago when we were grouping: safe, dangerous, mate, nonmate. The world is a little more complex now.
The paradox of the heap helps calm me down with all the fever around labeling. Are you outraged enough for the modern days of the Internet? Man enough? Woman enough? Straight enough? Gay enough? Inclusive enough? Mad enough? Progressive enough? Conservative enough?

We are watching social evolution crawl out of the mud before our eyes. And nature is clear about this: evolution is messy.

Jag läser denna text ur flera olika perspektiv samtidigt. Den handlar om att ingen kan göra allt, men att allt som alla gör spelar roll. Om att vi kan, men ändå inte kan, beskriva varandra genom generaliseringar och beskrivningar. Även om dessa är sanna, så är orden så begränsade att de inte kan fånga en persons essens. Om att vi kan, men ändå inte kan, leva upp till de beskrivningar vi eller andra identifierar oss med. Om tillräckligt. Och om att evolution is messy.

Allt detta kämpar inom mig. Vad jag är och vad jag vill vara. Vad jag kan vara. Vad jag är – ett sandkorn i sandhögen. En del av sandhögen. Eller är jag sandhögen? Vad är sandhögen utan mig? Vad är jag utan den?

Hur utvecklas jag och hur utvecklas världen? Och hur mycket har dessa båda att göra med varandra?


I wonder if guilt is ever of the right kind. Do we hurt because we hurt someone else? Or do we hurt because we fear we are the type of person that hurts people? One is empathy and care, the other is identity and reputation. Then again, maybe God or the Universe programmed that ache of identity because we were made for good, for love, for repair. Or maybe we’re just selfish little moles. I don’t know.
We dig into motive, into our own minds, and spin like a top. While a bug, a butterfly, knows only to look for flowers.


Jag oroar mig ofta över huruvida jag är en tillräckligt bra människa. Jag vet inte vem eller vad jag ska vara tillräckligt bra för, eller hur det egentligen ska gå till, och det är väl det som gör att jag oroar mig.

Det finns så mycket att oroa sig för. Så mycket som borde kunna vara bättre. Och även om jag utvecklas, och närmar mig det där bättre, så kan det alltid vara ännu bättre, eller bättre på ett annat (kanske bättre) sätt.

Andra är bättre. Och sämre. Och det stressar mig, gör att jag oroar mig ännu mer. Vore jag en bättre människa skulle jag ju kunna vara som de som är bättre och inspirera och hjälpa dem som är sämre.

Ja, ni hör ju. Vem är jag att värdera? Att uttala mig om bättre och sämre? Hur kan jag ens försöka? Gör inte det mig till en sämre människa? Eller gör det mig bättre – att jag bryr mig, att jag vill bättre?

Ja, ni hör ju. Det oroar mig. Det sliter i mig. Drar sönder mig. För hur kan man någonsin veta? Finns det flera sidor av allt? Finns det bättre och sämre? Vad spelar roll och varför?

 My brain melts with the world sometimes. Can’t process the news and the cyclical problems of humanity. It can all be so heavy. And I am a happy person. Maybe to a fault. I tend to find almost everything beautiful. Like a crazy person. Or someone on drugs. But it can gnaw at me, this guilt.
Then I read this poem. It helped me understand the balance of it all. That one cannot live without the other. It doesn’t lessen our duty to help, it gives help meaning. Read it:

Sorrow everywhere. Slaughter everywhere. If babies
are not starving someplace, they are starving
somewhere else. With flies in their nostrils.
But we enjoy our lives because that’s what God wants.

Otherwise the mornings before summer dawn would not
be made so fine. The Bengal tiger would not
be fashioned so miraculously well. The poor women
at the fountain are laughing together between
the suffering they have known and the awfulness
in their future, smiling and laughing while somebody
in the village is very sick. There is laughter
every day in the terrible streets of Calcutta,
and the women laugh in the cages of Bombay.

If we deny our happiness, resist our satisfaction,
we lessen the importance of their deprivation.
We must risk delight. We can do without pleasure,
but not delight. Not enjoyment. We must have
the stubbornness to accept our gladness in the ruthless
furnace of this world.


To make injustice the only
measure of our attention is to praise the Devil.
If the locomotive of the Lord runs us down,
we should give thanks that the end had magnitude.
We must admit there will be music despite Everything.

We stand at the prow again of a small ship
anchored late at night in the tiny port
looking over to the sleeping island: the waterfront
is three shuttered cafés and one naked light burning.
To hear the faint sound of oars in the silence as a rowboat
comes slowly out and then goes back is truly worth
all the years of sorrow that are to come.

by Jack Gilbert



Jag låg i soffan i vårt vardagsrum igår, efter att ha sett en tankeväckande och inspirerande film, och tänkte tillbaka till ett annat tillfälle då jag låg där, i samma soffa, och tänkte och tänkte och tänkte, som följd av en annan film. Och jag undrade hur länge sedan det var. Nästan tre år, det kunde jag snabbt räkna ut tack vare filmens titel, men exakt hur länge. Jag bestämde mig för att kolla upp det och det var på dagen tre år sedan. Inte sedan jag låg där i soffan och tänkte, men sedan filmen kom ut.

Jag minns det så tydligt. Jag upptäckte den tidigt tack vare dem jag följer på sociala medier. Jag delade snabbt och när jag kom till skolan märkte jag att några fler delat. Och sedan några fler, och några fler, och några fler. Idag – tre år senare har filmen visats över hundra miljoner gånger!

Och så kom kritiken.

Den satte sig hårt. Jag låg där i soffan och tänkte. Vem kan man lita på? Varför är det så lätt att tvivla och så svårt att tro det bästa om någon? Vad betyder det att det finns brister i filmen? Att man inte kan lita på den, eller bara att man behöver leta mer information själv? Vem är ansvarig för att jag får ”hela bilden”? Varför rapporterar nyheterna som de gör om detta? Vad kan vi egentligen göra? Hur kan vi leva som om ingenting händer när sådant här händer på så många platser i världen?

Jag låg där i soffan och tänkte, och tänkte, och tänkte. Det landade i tillit. Till dem som jag följt under lång tid och till min egen människosyn. Jag bestämde mig för att ha tillit. Och även om jag inte engagerat mig så som jag önskat att jag gjort så har det valet och det som det gav mig tillgång till förändrat mig totalt.

Tre år idag sedan den filmen. Men det finns så många fler, och det är det som är det viktigaste för mig. Inte just den filmen, utan andan och drivet hos dessa personer. Jag vill vara så. Jag vill att vi ska vara så.

Här är några filmer till:

Och, så klart, Fourth Estate


Tänkte att jag skulle dela med mig av en massa kloka ord – flera timmar av kloka ord från Invisible Childrens (minns ni Kony 2012?) konferens Fourth Estate Summit närmare bestämt. Jag tycker att du/ni ska kolla igenom så mycket som möjligt (finns ytterligare två eller tre klipp på Youtube), men jag skriver ut mina favoritdelar under varje klipp så börja med dem!

(Tidsangivelserna, dock ej den första, ska fungera som länkar till de olika delarna)

57:30-01:02:46 Intro
1:09:451:21:12 Jason & Jed take the stage
1:21:131:37:21 Jason’s Life Class
1:37:211:58:38 Dan Eldon Intro, Kathy & Amy Eldon Interview
1:58:382:00:36 Jamie Tworkowski intro/speech

1:06:131:10:41 Ben Keesey introduction/Life Class 

1:09:341:27:13 Jed’s Life Class
1:27:131:31:40 Sophia Bush introduces Samantha Power
1:31:401:53:15 Samantha Power speech