Girls Just Wanna Have Fun?

Triggervarning: Könsbinär text. Även viktigt att lägga märke till pga att föreställningen att det bara finns två kön är en del av problemet…! Tyvärr reproduceras denna föreställning här, då kampanjmaterialet – pga den statistik det baseras på – fokuserar flickor och kvinnor specifikt och därigenom exkluderar andra icke-män.

”Spice Girls måste vara ett av de band som hånats mest trots sin popularitet. Kanske för att det var ett tjejband, poppis bland unga tjejer som sjöng om girl power…” (Vardagsrasismen)

Det är en del av det hela – att det som unga tjejer gillar allt för ofta nedvärderas och hånas. Inte riktigt räknas lika mycket. För att de är unga. För att de är tjejer. För att de inte vet bättre…

Andra delar av det hela är olika lön för lika arbete, olika tillgång till utbildning, barnäktenskap, våld och våldtäkter, tabun och missgynnanden associerat med mens, bristande representation i en mängd olika sammanhang. Och delarna är mycket, mycket fler än så.

En del av det hela är att om vi (världen) på allvar skulle ta tag i de problem som specifikt drabbar flickor och kvinnor, så skulle problem som är långt mer generella också komma närmare en lösning. Det kallas The Girl Effect:

#WhatIReallyReallyWant är att vi tar varandra på allvar, när någon berättar om sin egen situation. Utan att jämföra med vår egen. Utan att rättfärdiga eller direkt gå i försvar eller försöka förklara. Utan att börja prata om ett annat problem som vi anser viktigare. Lyssna. Reflektera. Vad kan jag göra, för att göra detta bättre för den andra personen?

Vad kan vi (världen) göra, för att världen ska bli en bättre plats för flickor och kvinnor?

Girls Just Wanna Have Fundemental Human Rights

 

 

#NOTLOST

Tanken slog mig när det var dags att börja planera för något sorts firande efter att jag tagit min lärarexamen i januari. Efter alla julklappar kändes det olustigt att önska sig eller ens få en massa presenter igen. När världen ser ut som den gör känns det svårt att motivera det fokus på saker som ofta dominerar firanden av olika slag. Så jag bestämde mig för att istället önska pengar till välgörenhet. Nästa tanke var – vilken typ av välgörenhet? När världen ser ut som den gör… så finns det så mycket att välja mellan. Det slutade med att jag valde utbildning. Symboliken i att göra det i samband med min lärarexamen var det som fällde avgörandet.

Först tänkte jag stödja UNICEF:s arbete. Jag är världsförälder hos dem, och mitt förtroende till organisationen är stort. Men det kommer att bli något annat denna gång. Jag tror att det var meningen.

För inte så länge sedan funderade jag, som jag ofta gör, över vad som händer runt omkring oss idag. Denna gång var det särskilt Syrien jag tänkte på, på alla de som fått sina liv abrupt avbrutna och uppbrutna. Hem som lämnats, skolor som står tomma. Överfulla flyktingläger, barn utan utbildning. Begreppet ”a lost generation” dök upp i tanken. Jag blev rädd att det är det som händer och vad det kan leda till. Men så, nu nyligen, dök begreppet upp igen, och rädslan byttes ut mot hopp:

Jag blev påmind om detta inlägg. Jag är Malala. Det blev självklart att det var hit pengarna skulle gå. Till MalalaFund, till #NotLost. Inte för att det är en kampanj bättre än någon annan, eller viktigare än någon annan (jag menar att dessa distinktioner väldigt sällan är meningsfulla), utan för att just dessa ord var det som vände min rädsla till hopp. Det var meningen.

Och resultatet var över förväntan. Jag är så tacksam till familj, släkt och vänner! Tack vare dem kan jag skänka hela 4000 kronor till stöd för syriska flickors utbildning. Det, om något, är ett härligt sätt att fira. Och, om något tvivel kvarstod kring huruvida jag valt ”rätt” plats för pengarna, så suddade dessa tre Instagrambilder ut dem:

Bild1Bild3Bild2

#VisionNotVictim #NotLost #IAmThatGirl

MELLAN KRIGEN VILL JAG VARA VÄN MED DIG

Denna låt fångar något av det som händer inom mig just nu. Balansen mellan det stora och det lilla. Mellan världen och mig. Mellan ont och gott, för även om någon så enkel uppdelning inte finns så finns de – det onda och det goda.

Love och Kajsa sjunger om flera samhällsproblem som är så stora, så viktiga, vars existens gör så ont. Men ikväll vill jag vara vän, vän med dig. Det är det goda, det viktigaste, det som gör kampen värd att utkämpa. De där stunderna där det enda som betyder något är att jag får vara vän med dig.

Ofta frågar jag mig själv varför – varför ska vi kämpa för att göra världen lite bättre varje dag? För varje bättre märker vi ju flera sämre. Problem som inte syntes innan syns när de problem som dolt dem krymper och så får man ta tag i de nya innan man hunnit hämta andan och se att man lyckats krympa de första [andas inte] och själva antalet problem gör att man, när man tar tag i ett, anklagas för att inte ta tag i alla de andra [andas inte] och de finns där, och här, orättvisorna, diskrimineringen, förtrycket, hatet, rädslorna – [andas inte] hela tiden finns de och de behöver motas bort, krympas ner, suddas ut för görs inte det kommer världen, vi, inte stanna där vi är idag, utan att varje dag bli lite sämre. Därför kämpar vi.

Men mellan, under, före, efter, mitt i krigen vill jag vara vän med dig. För att det är det jag kämpar för – kärlek, vänskap, tillit, gemenskap, liv. För att det är det som får mig att orka kämpa – kärlek, vänskap, tro, styrka, sårbarhet, mod. Att vara vän med dig.

DET FÅR MITT HJÄRTA ATT GRÅTA

Jag blir så ledsen när ingen hänsyn tas för dem som anses tala med små bokstäver. När de som på alla sätt utgör centrum i en fråga ändå behandlas som perifera och obetydliga. När ”majoriteten” kör över minoritet efter minoritet, som att majoriteten faktiskt är något som finns. Det finns ingen majoritet. Vi är alla minoritet i någon aspekt och majoritet i någon annan. När ska vi inse detta och behandla varandra med respekt, hänsyn och öppenhet?

Skolan där hemma läggs ned. Och det är inte det första som läggs ner i byn. Och det är inte den enda byn där viktiga institutioner läggs ner.

Stora områden i Jokkmokk beslagtas. Och det är inte de första områdena. Och det är inte det första exemplet på beslagtagande.

Människor sitter och fryser utanför affärer, sover kalla i den svenska vintern. Och de är inte de enda som fryser, inte de första som blundas för.

Naturen, världen, plundras obarmhärtigt. Varje dag. Mer och mer. Det bara fortsätter, eskalerar. Snabbare, mer, snabbare, mer.

Medan ondskan sliter i människors liv debatteras huruvida ett ingripande kan få konsekvenser för egenintressen.

Medan världen slits sönder av hat riktar allt för många hat mot sina medmänniskor för vem de är eller vem de älskar.

 

Listan är så lång, så lång, så lång, så lång. Den suger ur mig mitt hopp, bryter ner min kraft och får mitt hjärta att gråta.

 

Hur är det möjligt? Vi som vet så mycket, kan så mycket. Hur är det möjligt? Hur kan vi inte se det absurda, det omänskliga? ”Det är så här världen fungerar” NEJ, det är vi som är världen. VI bestämmer hur världen fungerar. ALLA VI. Inte ”majoriteten”. Inte ”de starka”. Det är så det borde vara. Jag förstår inte hur det inte kan vara så. Hur det gång på gång blir så fel. Förstår inte hur… förstår inte… förstår inte.

Jag får inte ihop tankarna. Kan inte formulera det som rör sig i mig. Kan inte hitta vägen framåt just nu. Imponeras så av dem som gör det. Jag tror på att vi kan skapa en bättre värld. Jag tror på en bättre värld. Tror på de positiva krafterna. Men mitt hjärta gråter över att det ska vara så svårt, över att vi ska behöva kämpa hela tiden.

VI KAN MÅ BÄTTRE

Inget kommer från ingenstans. Allt kommer någonstans ifrån. Allt vi använder har en historia. Detta borde betyda något för oss. Detta borde betyda att vi bär den historia som sakerna vi använder bär, när vi använder dem. Kanske är detta en del av förklaringen till varför så många av oss mår dåligt. Varför så många av oss som har mest, konsumerar mest, mår så dåligt. För att vi bär historian av allt vi använder, allt vi konsumerar, och att mycket av den historian bär på lidande.

Oavsett om vi ser detta lidande eller inte så finns det där, i historian, och kan inte försvinna. Lidandet försvinner inte för att vi inte kan se det. Låt oss tänka att det istället sprids. Lidandet finns kvar i sitt ursprung, men en del av det, minnet av det, dess historia, följer även med det som skapades i lidandet. Något som skapas i lidande har en laddning, en energi, som är allt annat än positiv, och när vi konsumerar det så får vi bära denna laddning, denna energi. Den kan inte försvinna, utan överförs till oss i och med vår konsumtion.

Visst är det en tanke värd att tänka? Att vi kan må bättre om vi slutar konsumera sådant som är skapat i lidande. Att om vi istället konsumerar bättre, och konsumerar mindre, så kan både vi och andra må bättre.

#NOMORE

NO MORE calls on all of us to say:
NO MORE excuses.
NO MORE silence.
NO MORE violence.

Together we can end domestic violence and sexual assault. Learn more about what you can do to join the movement at http://www.nomore.org

Det är flera klipp efter varandra i denna ruta, och jag ber er – se alla. Även om de säger samma saker så är det väldigt kraftfullt att höra det flera gånger, med flera olika röster. Vi har alla en röst att använda mot ondskan som finns i världen – vi kan alla säga NO MORE.

All evil needs to tripumph is for good people to do nothing.
– Edmund Burke

ATT PRATA OM VÄDRET

Det sägs ju att svenskar är bra på att prata om vädret, kan vi prata om klimatförändringarna också? Och, inte minst, om vad vi ska göra för att inte bli negativt ”överraskade”?

En ordentlig åskskur. Det var allt som behövdes för att stämningen skulle förändras. De leenden som utbyttes var annorlunda än tidigare. Ärligare. De signalerade gemenskap snarare än, som tidigare, samexistens. ”Vi är med om detta tillsammans.” En ordentlig åskskur är något att vara med om, en vanlig dag på stan, inte alls på samma sätt. En ordentlig åskskur är gemensam.

lightning+over+sea+81986   ImageHandler (3)

En ordentlig åskskur. Det var allt som behövdes för att vissa samtal skulle börja handla om global uppvärmning, klimatförändringar, varje persons ansvar och ”hur kommer framtiden att se ut”. Där var de, förändringarna. Naturen var närvarande, gjorde sig påmind. En ordentlig åskskur gav en hint om hur små vi verkligen är, för tänk hur en ORDENTLIG åskskur skulle vara…

Men det är inte tillräckligt många som har dessa samtal.

En ordentlig åskskur. Det skriver tidningarna om. Strömavbrott, översvämning, nedringda försäkringsbolag och räddningstjänsten hinner inte med. Nyhetsvärdet är större än i de långa och stora varianterna på samma tema. Men det behövs mer, det behövs långt och stort. Samtal om framtiden. Om gemenskapen mellan människa och människa och mellan människa och natur. Om hur vi bygger städer, hur vi tar hand om varandra, hur vi lever – hur vi överbelastar planeten, så att den börjar reagera. Ordentligare och ordentligare.

En ordentlig åskskur kan säga mycket. Mig sade den idag mest av allt att det är bråttom. Vi har inte hur mycket tid som helst. Vi vet inte hur mycket tid vi har. Likväl som en ordentlig åskskur kan överraska Piteå centrum kan en ORDENTLIG sådan redan nu överraska andra delar av världen, och planetens reaktioner på vårt stulna överflöd kan också överraska. Vi har inte tid att vänta och se vad som händer…

klimat