ATT MÅ

Att må bra kan få en att inse hur dåligt en har mått tidigare. Åtminstone är det så för mig nu. Jag återhämtar mig, utan att riktigt veta från vad. Och jag känner hur orken kommer tillbaka – den som jag inte riktigt vetat att jag saknat, som jag trott varit lathet eller något annat jag borde kunna rycka upp mig ur.

Jag gör saker som jag tänkt göra så länge. Jag vill göra saker som jag tänkt att jag velat göra så länge. Jag vågar mer. Jag är mer jag. Jag tycker bättre om mig själv.

Och det visar hur pass mycket som har saknats tidigare. Som jag känt att jag saknat men inte vågat tro var tillräckligt illa för att egentligen vara något. Det var något. Något som saknades.

För nu är det tillbaka. Eller på väg tillbaka.

Och det känns så mycket bättre.

image

Annonser

#NOTLOST

Tanken slog mig när det var dags att börja planera för något sorts firande efter att jag tagit min lärarexamen i januari. Efter alla julklappar kändes det olustigt att önska sig eller ens få en massa presenter igen. När världen ser ut som den gör känns det svårt att motivera det fokus på saker som ofta dominerar firanden av olika slag. Så jag bestämde mig för att istället önska pengar till välgörenhet. Nästa tanke var – vilken typ av välgörenhet? När världen ser ut som den gör… så finns det så mycket att välja mellan. Det slutade med att jag valde utbildning. Symboliken i att göra det i samband med min lärarexamen var det som fällde avgörandet.

Först tänkte jag stödja UNICEF:s arbete. Jag är världsförälder hos dem, och mitt förtroende till organisationen är stort. Men det kommer att bli något annat denna gång. Jag tror att det var meningen.

För inte så länge sedan funderade jag, som jag ofta gör, över vad som händer runt omkring oss idag. Denna gång var det särskilt Syrien jag tänkte på, på alla de som fått sina liv abrupt avbrutna och uppbrutna. Hem som lämnats, skolor som står tomma. Överfulla flyktingläger, barn utan utbildning. Begreppet ”a lost generation” dök upp i tanken. Jag blev rädd att det är det som händer och vad det kan leda till. Men så, nu nyligen, dök begreppet upp igen, och rädslan byttes ut mot hopp:

Jag blev påmind om detta inlägg. Jag är Malala. Det blev självklart att det var hit pengarna skulle gå. Till MalalaFund, till #NotLost. Inte för att det är en kampanj bättre än någon annan, eller viktigare än någon annan (jag menar att dessa distinktioner väldigt sällan är meningsfulla), utan för att just dessa ord var det som vände min rädsla till hopp. Det var meningen.

Och resultatet var över förväntan. Jag är så tacksam till familj, släkt och vänner! Tack vare dem kan jag skänka hela 4000 kronor till stöd för syriska flickors utbildning. Det, om något, är ett härligt sätt att fira. Och, om något tvivel kvarstod kring huruvida jag valt ”rätt” plats för pengarna, så suddade dessa tre Instagrambilder ut dem:

Bild1Bild3Bild2

#VisionNotVictim #NotLost #IAmThatGirl

2015

2015. Vilket år det har varit… och inte varit. När jag tänker tillbaka på vad som har hänt så känns det som ett mellanår. Som att jag inte tagit mig framåt, eller gjort särskilt mycket som verkligen satt sina spår i minnen eller förändringar. Ändå vet jag att det har hänt mycket i mig och runt mig.

Året började med praktiken och allt vad den innebar… Och det var en hel del. Jag förstod det nog inte då, och gör det nog knappast än. Omvälvande, utmanande, tankeväckande, roligt, irriterande, omskakande, lättare-och-svårare-än-väntat. Men kanske framför allt en insikt om hur dåligt mitt självförtroende och min förmåga att berömma mig själv fortfarande är. Jag märkte det då och det gjorde inte att det blev bättre. Tror det är mycket på grund av detta som de där spåren och minnena saknas, det ligger som ett filter över hela året, som suddar ut höjdpunkterna.

[Blogginlägg där jag granskar detta filter: 1, 2, 3]

Höjdpunkterna under våren, som inte riktigt står ut när jag blickar tillbaka över året som helhet, men som lyser starkt när jag tänker på dem, har varit många. Under våren prat-, film- och spelkvällar med Emma, Alex och andra (inte lika ofta, men lika värdefullt), påsk i Hjärtin, stunder med bokgruppen och klassen, kvällar hos Therese och Björn, bra böcker, filmer, tv-serier och upptäckten av skattkammaren som är YouTube.

Några favoriter:
Zoella, ThatcherJoe, RayaWasHere,
FunForLouis, DanIsNotOnFireNiomiSmart, LaciGreen,
WillDarbyshire, JacksGap, LadieDottie

Sedan kom sommaren. Med två underbart fina bröllop på lika många veckor, med ungdomsböcker som på något sätt var precis vad jag behövde,  med Stockholmsresa med mamma, mostrar och kusiner, med mysig midsommar i Högheden, med härliga dagar och kvällar på stugan, med tältning på Knöppeln och med jobb som funkade bra och kändes lättsamt. Med mer bra böcker, med volleyboll, med bad och med Storforsen-Sjulnäs på Emmas födelsedag, med tältning på Kluntarna och en underbar sol-hav-och-klippor-dag, med överraskande norrsken, med blåbärsplockning och med fjällvandring i fantastiskt väder med hela familjen.

Och med årets starkast lysande höjdpunkt, en regnig roadtrip till Narvik och tillbaka. Jag kan inte förklara varför den var så bra, men den var bra. Då, om någon gång under hela 2015 var jag jag, och totalt nöjd med och stolt över det. Alla tre dagarna. Hela tiden.

Hösten. Flytta hem och vara så glad över det, men ändå lite ledsen i ögat över att lämna Umeå. Har varit bra stunder där också trots allt. Många bra stunder. Många fina minnen. Jag har vuxit mycket, trots att det inte alltid känns så. Jag är glad och stolt över det. Men. Flytta hem. Examensarbete. Fjällvandring med Disneylåtar på högsta volym. Några vändor till Christinaskolan. Mer examensarbete. Nytändning kring ”vad som händer i världen” med #GlobalGoals och krönika på P-Town. Skruvat i bilen med Martin. Morgonpromenader och yoga. Bokgrupp och övernattning i Ö-vik. Mammas 50-årskalas.

Sedan en ny dipp. En vad-händer-med-världen-vad-kan-jag-göra-varför-gör-jag-inte-mer-vad-är-tillräckligt-vad-spelar-någon-roll-dipp… och en som höll i sig, ordentligt. Som sitter i fortfarande och som kryper i kroppen på mig. Men som också får mig att blicka framåt och att vilja skapa något nytt.

[Blogginlägg som speglar denna dipp, och framåtblick]

November var vik i Holmsund i slutfasen av examensarbetet och inneboende hos Therese och Björn. En stressig med bra period, mycket tack vare dem. Kaos i huvudet några dagar när jag i princip blev erbjuden jobb. Examensarbetet blev färdigt och lyckat, men inte heller det blev den höjdpunkt det hade kunnat vara. December blev bussåkande, inneboende hos Therese och Björn och hos Elin, alla traditionella adventsfiranden och både minikriser och minijubel inblandat i det. Många fina stunder med nära och kära.

När jag blickar tillbaka över 2015 är det mesta bra. Riktigt bra. Men det där filtret gör det mindre tydligt hur bra det har varit. Det är när det försvunnit som det varit riktigt, riktigt bra. Jag har många mål för nästa år, men kanske framför allt ett. 2016 ska jag skapa ett annat filter. Ett annat sätt att betrakta mig själv och min vardag. Ett som gör mig och min vardag rättvisa, och som ger energi istället för att ta.

8260d1caf07fdbb0a117a11086926b2a

2016. Starten på något nytt. Sällan har ett årsskifte varit just så mycket starten på något nytt. Det är upp till mig nu. Det suger till i magen när jag tänker på det. Nervös och otålig. Bävar och längtar.

Vad ska jag sammanfatta om ett år…?

 

VEMS FRAMTID?

Jonna Jinton diskuterar, utifrån ett Edit:Dirawi-program, huruvida landsbygden är framtiden eller död misär och hon frågar vad vi som läser tänker kring denna fråga.

Jag tänker som hon. Landsbygden är framtiden.

Inte bara landsbygden. Städerna också. Inte landsbygden precis som den ser ut idag. Inte städerna som de ser ut idag heller. Men den framtid som kommer kan inte bygga på att alla människor samlas på vissa punkter, och lämnar stora ytor öde.

Jag gillar öde. Jag vill att det ska finnas stora orörda ytor. Platser utan människor. Men vi behöver mellanlägena också, variationen. Stora städer, små städer, större orter, mindre orter, stora byar, små byar och samlingarna av hus utanför de små byarna, de som en nästan bara hittar om en vet att de finns där. Och de ensamma husen bortanför dessa.

Vi behöver de olika typerna av samlingar av människor, för att olika människor mår bra av olika miljöer. Men också för att de olika miljöerna skapar olika förutsättningar och fyller olika funktioner. Vi behöver även samarbete mellan de olika miljöerna. Insikt om de andras värde istället för rynkade ögonbryn. Möjligheten att välja var du vill bo, var du mår bäst och var du fyller din funktion. Möjligheten att kombinera olika miljöer. Skapa den typ av jord du blomstrar. För att du ska kunna hjälpa andra, och planeten att göra detsamma.

IMG_3740

IMG_3784

IMG_3845

IMG_3956

IMG_3930

Jonna Jinton, UnderbaraClara, The House on an Irish Hillside, Wild, Skogsliv vid Walden, Norrland, Lilla huset på prärien, Dr Quinn, min uppväxt, nära och kära. Jag vet var jag hör hemma. Landsbygden är min framtid. Men både jag och andra behöver arbeta för att den ska kunna vara det. Hur den ska kunna vara det är upp till oss. På samma sätt som hur städerna ska kunna vara någon annans framtid. Det är inte heller självklart.

Jag har många fler tankar kring detta. Så många. Men dessa var de som ville höras denna gång.

Så… to be continued…

FRIHET

Pinterest kan göra det så tydligt vad en längtar efter, drömmer om, behöver. Jag vet vad nästa steg i mitt liv ska vara. Jag har valt. Vad jag längtar efter, drömmer om, behöver. Jag ska göra det.

Jag vill göra annat också. Längtar efter annat också. Det har gjort det svårare att välja. Svårare att känna. Men nu vet jag att det andra, det är senare kapitel. Steg som kommer längre fram.

Först detta.

Det jag minns som sommarens höjdpunkter. Det som får det att pirra i magen och spritta i benen när jag läser om det eller ser filmer om det. Det jag längtar efter, allra mest. Nästa steg.

Först det.

För att jag väljer det.

ENOUGH?

…och igen… inga kommentarer denna gång, bara att var det inte detta jag skrev om för ett tag sedan? Och följer du inte Jedidiah på Instagram, gör det.

I drive myself mad. I realized at some point in my 20s that my primary motivator was this distant ideal of the ‘good person.‘ I have always wanted to be good, to do right. (…)

I still want to be good. I want to combat inequality. I want to fight against institutionalized racism. I want to fight for women. ‘What would Jesus fight for?’ But I am the unwitting beneficiary of the mammoth scaffolding of society and history, built before my birth, designed to benefit me. And in a way, it paralyzes me. I want to do right, to be good, but I don’t know how.


.
Of course I find solace in old idioms. ”How do you eat an elephant? One bite at a time.” Maybe that’s not enough. See what I mean?
.
This is too much for Instagram. I’m reaching. I drive myself mad sometimes.

THE HEAP

: (igen, för att han är en av mina absoluta favoriter): Have you heard of the ‘paradox of the heap’? It’s an oldie but it goes like this:

if you have a heap of sand and remove one grain at a time, there is no single grain that separates a heap from a non-heap. If the process is continued, is a single remaining grain of sand still a heap? If you put teaspoons of dirt on a hill, no single teaspoon is going to turn it into a mountain.
.
And yet, we have heaps and mountains. And we have single grains of sand. And those things are not the same.


.
Our brains are unique because we are excellent at pattern recognition. And life is short, so the brain lumps similar patterns into categories that we call ‘labels’. All that sand? That’s a heap. It does this so it won’t be paralyzed by minute analysis. This helped us tremendously one hundred thousand years ago when we were grouping: safe, dangerous, mate, nonmate. The world is a little more complex now.
.
The paradox of the heap helps calm me down with all the fever around labeling. Are you outraged enough for the modern days of the Internet? Man enough? Woman enough? Straight enough? Gay enough? Inclusive enough? Mad enough? Progressive enough? Conservative enough?

..
We are watching social evolution crawl out of the mud before our eyes. And nature is clear about this: evolution is messy.

Jag läser denna text ur flera olika perspektiv samtidigt. Den handlar om att ingen kan göra allt, men att allt som alla gör spelar roll. Om att vi kan, men ändå inte kan, beskriva varandra genom generaliseringar och beskrivningar. Även om dessa är sanna, så är orden så begränsade att de inte kan fånga en persons essens. Om att vi kan, men ändå inte kan, leva upp till de beskrivningar vi eller andra identifierar oss med. Om tillräckligt. Och om att evolution is messy.

Allt detta kämpar inom mig. Vad jag är och vad jag vill vara. Vad jag kan vara. Vad jag är – ett sandkorn i sandhögen. En del av sandhögen. Eller är jag sandhögen? Vad är sandhögen utan mig? Vad är jag utan den?

Hur utvecklas jag och hur utvecklas världen? Och hur mycket har dessa båda att göra med varandra?