AURORA

Pure magic.

Annonser

ATT MÅ

Att må bra kan få en att inse hur dåligt en har mått tidigare. Åtminstone är det så för mig nu. Jag återhämtar mig, utan att riktigt veta från vad. Och jag känner hur orken kommer tillbaka – den som jag inte riktigt vetat att jag saknat, som jag trott varit lathet eller något annat jag borde kunna rycka upp mig ur.

Jag gör saker som jag tänkt göra så länge. Jag vill göra saker som jag tänkt att jag velat göra så länge. Jag vågar mer. Jag är mer jag. Jag tycker bättre om mig själv.

Och det visar hur pass mycket som har saknats tidigare. Som jag känt att jag saknat men inte vågat tro var tillräckligt illa för att egentligen vara något. Det var något. Något som saknades.

För nu är det tillbaka. Eller på väg tillbaka.

Och det känns så mycket bättre.

image

MELLANDAGARNA

Precis som för två år sedan. Och ändå så annorlunda.

Det är något speciellt med att få komma hem över jul. Det är alltid speciellt att vara hemma en längre period. Jag landar, jag känner in och jag bygger upp. Ny kraft, nya mål, nya perspektiv. Jag vet inte vad som gör att jag tappar dem när jag är i Umeå, och jag vet inte vad som gör att jag hittar dem igen när jag är hemma.

Det känns litegrann som att jag inte tar mig framåt. Några steg fram när jag är hemma, några tillbaka när jag är i Umeå, och så upprepas det.

Men jag förändras ju av upplevelserna. Jag formas av dem. Sakta, men säkert. Det är det som är det fina i kråksången. Att jag hittar rätt med jämna mellanrum, provar, hamnar fel, letar, hittar rätt igen. Jag lär mig. Det går inte fort, det märks inte alltid, jag glömmer det oftare än jag vill. Men det händer ändå.

Och den här känslan, när energidepåerna fylls på och visionerna framträder klarare, den är så välkommen och så stärkande att jag inte vill låta den dämpas av insikten att det inte kommer bli så bra som det känns. Det är ju så bra just nu, varför ta något från det?

MITT HJÄRTA LER

Det är så mycket som känns så bra just nu! Hittade en något oväntad pusselbit, som var precis vad som behövdes för att jag skulle kunna passa in andra bitar, som jag haft ett tag men inte fått på plats. Jättehäftig känsla faktiskt. Verkligen många olika saker som snabbt förändrats till det bättre, utan att så mycket egentligen förändrats.

En del av detta är att jag känner mig stimulerad och motiverad av den kurs vi läser just nu, något jag saknat hela hösten. Även om jag det är väldigt mycket som sätts igång i huvudet och själen och jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det (vi läser globalisering och hållbar utveckling…) så är jag så glad att det är utmanande, intressant och verklighetsanknutet. Litteraturen är verkligen intressant, och jag får många spännande kopplingar till mina egna ständiga tankegångar och frågeställningar på området, men från ett mer akademiskt/vetenskapligt perspektiv. Detta kastar ljus på mitt eget, och jag stärks när jag märker att mina övertygelser kan stå emot att litteraturen och många andra säger annorlunda!

Märker dessutom av en skillnad i mitt förhållningssätt till mina målsättningar. Bara de senaste dagarna har jag märkt att jag istället för att bli nedslagen över det jag inte orkar/klarar/når fram till nu, snarare blir motiverad att arbeta mot och nå dit så snart som möjligt.

Lite (nyupptäckta) saker som inspirerar mig just nu:

I Haven’t Made Any Trash In 2 Years, Here’s What My Life Is Like

JAG, DEL TVÅ

tumblr_mi8rfbIF0M1qzl7pko1_1280Så ofta, och ännu oftare på senare tid, känns det som att hela världen ryms i mitt huvud. Som att den alltid är där, men att jag lyckas glömma bort den ibland. Och sen gör den sig påmind och det blir fullt. Så fullt att jag vill gråta, skrika, prata, skriva – allt för att få ut lite av allt som är därinne.

Men det går inte, för det är så mycket. Hela världen. Allt hänger ihop och jag får ingen ordning. Jag hittar ingenstans att börja och får inte ut någonting.

Jag har tre sätt att hantera detta:

  1. Göra mitt bästa för att hitta någon tråd att börja dra i – oftast klarar jag av att prata. Det funkar bättre, men är svårare, att skriva.
  2. Naturen. Stillhet, lugn, sanning, tidlöshet. Det behöver jag alltid, men särskilt när världen gör sig påmind.
  3. Göra det motsatta – läsa, lyssna, tänka ännu mer. För att försöka få ordning, kunna se det jag så tydligt känner. Se att det inte bara är mitt, utan allas.

Men ingen av dessa metoder fungerar fullt ut, utan vad som händer är att jag glömmer igen. För jag klarar inte av det. Jag är absolut mest mig själv när världen gör sig påmind, när jag känner att det är fullt av världen inne i mitt huvud. Men jag klarar inte av det.

Jag klarar inte av de stunder när jag är absolut mest mig själv… Det gör mer ont än jag kan säga att det är så.

cropped-sommarlov-323.jpg

Men, säger jag till mig själv, [detta], igen:

Och jag är ju annorlunda nu än förr. Jag är mer jag. Jag mår bättre. Jag vill mer, älskar mer och tror mer på mig själv.

Det får ta tid. Den tid det tar är precis den tid det behöver ta, och varje stund är rikedom.

JAG

Tänker på detta och på att bryta mönster. Hur svårt det är. Hur det är det enda man vill, men det man är mest nervös inför. Hur jag bestämmer mig, men backar när det kommer till kritan. För just det är ju den utmaning som är svårast för mig – att göra, så lösningen är själva utmaningen. Därför tar det tid.

Sen hänger det ihop med det jag länkar till ovan – att vara duktig – och med att tro att jag är värd att ta plats.

Duktighetskrav, svårt att ta plats och spärrar när det kommer till att göra (spärrar som kommer av kontrollbehov som kommer av duktighetskrav… och av rädslan att ta plats)

Och så andra sidan. Den som vill, SÅ mycket. Den som älskar, så mycket, tror så mycket på sig själv. Men som ändå undrar om andra också tror att jag duger. Som ÄNDÅ är så självkritisk, och tror att andra är lika kritiska…

 

Och så andra sidan. Den som vill, SÅ mycket. Den som älskar, så mycket, tror så mycket på sig själv. Den som säger att det blir lite bättre för varje dag. Det får ta tid. Resan är också målet.

Och jag är ju annorlunda nu än förr. Jag är mer jag. Jag mår bättre. Jag vill mer, älskar mer och tror mer på mig själv.

Det får ta tid. Den tid det tar är precis den tid det behöver ta, och varje stund är rikedom.

 

Det handlar mindre om att bryta mönster, och mer om att bygga nya. Välja, prova, välja om, prova igen. Tappa, hitta, tappa, hitta. Gråta, skratta, sucka, le. Kontraster. Kärlek.

Jag är på väg. Mina ögon är öppna. Jag vill. Jag älskar. Jag tror på mig själv.

 

Jag är jag. BARA jag är jag. Målet är jag. Vägen är jag.

THERE’S A CRACK IN EVERYTHING, THAT’S WHERE THE LIGHT COMES IN

Det finns tusentals sätt att se på saken: kanske strängarna brister eller skeppen sjunker eller också kanske vi är som gräset – med rötterna så beroende av varandra att ingen är död så länge någon annan fortfarande lever. Vi lider ingen brist på metaforer, menar jag. Men man måste vara försiktig med vilka metaforer man använder, för det gör skillnad.

Om man tar strängarna så tänker man sig en värld där man kan brista, gå sönder för gott. Om man väljer gräset säger man att vi alla är sammanlänkade i oändlighet, att vi kan använda de här rotsystemen inte bara till att förstå varandra utan till att bli varandra. Metaforerna har implikationer. (…) Jag gillar strängarna. Det har jag alltid gjort. För det är så det känns. Men strängarna får en att uppleva smärtan som farligare än den är tror jag. Vi är inte så sköra som strängarna kan få oss att tro.

Jag gillar gräset också. (…) Men vi är inte två strån från samma rot. Jag kan inte vara du. Du kan inte vara jag. Man kan föreställa sig en annan person ungefär rätt – men aldrig helt perfekt, om du fattar?

Det kanske är mer som det du sa förut, att vi krackelerar. Typ som att vi alla börjar som ett vattentätt kärl. Och sedan händer det saker – folk överger oss eller älskar oss inte eller förstår oss inte eller vi förstår inte dem, och vi förlorar och sviker och sårar varandra. Och kärlet börjar spricka på olika ställen. Och jag menar, när kärlet spricker ser man slutet. (…) Men man har hela den här tiden mellan det att sprickan börjar vidgas och det att vi slutligen bryts isär. Och det är bara under den tiden vi kan se varandra, för vi ser ut från oss själva genom våra sprickor och in i andra genom deras. (…) När kärlet får en spricka kan ljuset ta sig in. Ljuset kan ta sig ut.

(Pappersstäder, John Green s. 358-359)

Kintsukuroi - "To repair with gold." The art of repairing pottery with gold or silver lacquer and understanding that the piece is more beautiful for having been broken.  Repaired tea bowl  Japan  early 18th c, Edo period