.

Det är mycket som återkommer för mig. Jag tror inte att det är ovanligt. På många sätt tror jag att vi alla går runt i mer eller mindre överlappande cirklar. Kommer tillbaka till samma punkt, men ur ett lite annorlunda perspektiv, flera gånger innan vi är redo att gå vidare. Hakar upp oss på samma saker om och om igen, men tar oss därifrån på nya, lite annorlunda, sätt varje gång. Lär oss något varje gång, kanske.

En sak som återkommer är att jag vill dela med mig av mina tankar. En annan är att jag undrar varför. Varför skulle någon vilja läsa vad jag har att säga? Vad skulle det kunna göra för skillnad? Är inte en del av problemet idag att alla tycker att just deras röst borde höras mest? Att vi pratar som om resten av världen är vår publik och inte våra medmänniskor?

Detta är en av mina cirklar och den kanske främsta anledningen till att denna blogg är både något jag är mycket stolt över (trots ett blygsamt antal läsare och sporadiska inlägg) och något jag ständigt ifrågasätter. Detta är anledningen till att denna typ av inlägg kommer lite då och då. Precis som denna typ av tankekaruseller kommer lite då och då utan att jag skriver om det. Jag går runt i mina cirklar, någon annan i sina.

Nu har jag alltså kommit hit igen. Jag vill skriva, igen. Och för att det är så jag verkar fungera, så inleds det skrivandet såhär. Trots att det verkar mer troligt än inte att jag kommer avbryta igen, så kommer det kanske också att resultera i inlägg jag kan vara stolt över. Jag fortsätter cirkulera, men det är inte så tröstlöst som det ibland kan verka. Det bara är så det är. Och kanske är det så det ska vara?

DSC_0232

Annonser

ATT MÅ

Att må bra kan få en att inse hur dåligt en har mått tidigare. Åtminstone är det så för mig nu. Jag återhämtar mig, utan att riktigt veta från vad. Och jag känner hur orken kommer tillbaka – den som jag inte riktigt vetat att jag saknat, som jag trott varit lathet eller något annat jag borde kunna rycka upp mig ur.

Jag gör saker som jag tänkt göra så länge. Jag vill göra saker som jag tänkt att jag velat göra så länge. Jag vågar mer. Jag är mer jag. Jag tycker bättre om mig själv.

Och det visar hur pass mycket som har saknats tidigare. Som jag känt att jag saknat men inte vågat tro var tillräckligt illa för att egentligen vara något. Det var något. Något som saknades.

För nu är det tillbaka. Eller på väg tillbaka.

Och det känns så mycket bättre.

image

FRIHET

Pinterest kan göra det så tydligt vad en längtar efter, drömmer om, behöver. Jag vet vad nästa steg i mitt liv ska vara. Jag har valt. Vad jag längtar efter, drömmer om, behöver. Jag ska göra det.

Jag vill göra annat också. Längtar efter annat också. Det har gjort det svårare att välja. Svårare att känna. Men nu vet jag att det andra, det är senare kapitel. Steg som kommer längre fram.

Först detta.

Det jag minns som sommarens höjdpunkter. Det som får det att pirra i magen och spritta i benen när jag läser om det eller ser filmer om det. Det jag längtar efter, allra mest. Nästa steg.

Först det.

För att jag väljer det.

MELLANDAGARNA

Precis som för två år sedan. Och ändå så annorlunda.

Det är något speciellt med att få komma hem över jul. Det är alltid speciellt att vara hemma en längre period. Jag landar, jag känner in och jag bygger upp. Ny kraft, nya mål, nya perspektiv. Jag vet inte vad som gör att jag tappar dem när jag är i Umeå, och jag vet inte vad som gör att jag hittar dem igen när jag är hemma.

Det känns litegrann som att jag inte tar mig framåt. Några steg fram när jag är hemma, några tillbaka när jag är i Umeå, och så upprepas det.

Men jag förändras ju av upplevelserna. Jag formas av dem. Sakta, men säkert. Det är det som är det fina i kråksången. Att jag hittar rätt med jämna mellanrum, provar, hamnar fel, letar, hittar rätt igen. Jag lär mig. Det går inte fort, det märks inte alltid, jag glömmer det oftare än jag vill. Men det händer ändå.

Och den här känslan, när energidepåerna fylls på och visionerna framträder klarare, den är så välkommen och så stärkande att jag inte vill låta den dämpas av insikten att det inte kommer bli så bra som det känns. Det är ju så bra just nu, varför ta något från det?

IT DOESN’T MAKE SENSE

Jag har så många olika bilder av min framtid. Olika bilder som tillsammans bygger något som verkar så spännande, så roligt, så bra. Jag vill dit. Det pirrar i magen när jag tänker på det, jag vill, vill, vill. Det är som att jag är stolt i förväg för att jag lyckats hitta vad jag vill, och jag tror helhjärtat på att jag kommer ta mig dit.

Problemet är nuet. I nuet känner jag mig vilsen och osäker. Det är så mycket som jag vill, men inte gör och så mycket som jag inte vill, men gör ändå. Det gör mig besviken och det rycker bitar från mitt redan trasiga självförtroende.

Jag kan förstå att detta är vägen framåt. Att jag inte ”bara kommer att få” allt det där som jag drömmer om utan att kämpa för det. Men det är som att jag tror att kampen ska vara jobbig på något annat sätt. Inte såhär… jobbig.

Behöver säga till mig själv (så därför skriver jag det här) att det som är svårt för mig är inte det som verkar svårt utifrån, eller det som jag ”vill se” som utmaningar – ”om det bara var det här som var fel så skulle jag kunna hantera det”… Det som är svårt för mig är just det som jag helst vill undvika, det som känns mest. Det jag vill se som utmaningar, de problem jag ”vill” ha, är ju inte det som faktiskt ställer till det, det gör istället de där vanorna, destruktiva beteendena och osäkerheterna som jag helst vill blunda för.

Jag försöker acceptera det, och göra detta till det år då jag inte ”bara” resonerar kring mitt beteende, utan lär mig att hantera det – och inse min egen förmåga att göra det. För på samma sätt som jag ”hellre vill ha andra problem, som jag tror mig kunna hantera, så nedvärderar jag de problem jag har och intalar mig själva att ”det är väl ingenting”. För mycket och ingenting samtidigt med andra ord. Inte är det ju så konstigt att det gör mig förvirrad…

Vilsen, osäker, dåligt självförtroende.

Målmedveten, stolt, villig att lära.

Jag vet vilket jag tycker låter bättre! Målet nu är att jobba mig dit. Att lära, inte bara kunna…! ”It’s a process”!

MITT HJÄRTA LER

Det är så mycket som känns så bra just nu! Hittade en något oväntad pusselbit, som var precis vad som behövdes för att jag skulle kunna passa in andra bitar, som jag haft ett tag men inte fått på plats. Jättehäftig känsla faktiskt. Verkligen många olika saker som snabbt förändrats till det bättre, utan att så mycket egentligen förändrats.

En del av detta är att jag känner mig stimulerad och motiverad av den kurs vi läser just nu, något jag saknat hela hösten. Även om jag det är väldigt mycket som sätts igång i huvudet och själen och jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det (vi läser globalisering och hållbar utveckling…) så är jag så glad att det är utmanande, intressant och verklighetsanknutet. Litteraturen är verkligen intressant, och jag får många spännande kopplingar till mina egna ständiga tankegångar och frågeställningar på området, men från ett mer akademiskt/vetenskapligt perspektiv. Detta kastar ljus på mitt eget, och jag stärks när jag märker att mina övertygelser kan stå emot att litteraturen och många andra säger annorlunda!

Märker dessutom av en skillnad i mitt förhållningssätt till mina målsättningar. Bara de senaste dagarna har jag märkt att jag istället för att bli nedslagen över det jag inte orkar/klarar/når fram till nu, snarare blir motiverad att arbeta mot och nå dit så snart som möjligt.

Lite (nyupptäckta) saker som inspirerar mig just nu:

I Haven’t Made Any Trash In 2 Years, Here’s What My Life Is Like

JAG, DEL TVÅ

tumblr_mi8rfbIF0M1qzl7pko1_1280Så ofta, och ännu oftare på senare tid, känns det som att hela världen ryms i mitt huvud. Som att den alltid är där, men att jag lyckas glömma bort den ibland. Och sen gör den sig påmind och det blir fullt. Så fullt att jag vill gråta, skrika, prata, skriva – allt för att få ut lite av allt som är därinne.

Men det går inte, för det är så mycket. Hela världen. Allt hänger ihop och jag får ingen ordning. Jag hittar ingenstans att börja och får inte ut någonting.

Jag har tre sätt att hantera detta:

  1. Göra mitt bästa för att hitta någon tråd att börja dra i – oftast klarar jag av att prata. Det funkar bättre, men är svårare, att skriva.
  2. Naturen. Stillhet, lugn, sanning, tidlöshet. Det behöver jag alltid, men särskilt när världen gör sig påmind.
  3. Göra det motsatta – läsa, lyssna, tänka ännu mer. För att försöka få ordning, kunna se det jag så tydligt känner. Se att det inte bara är mitt, utan allas.

Men ingen av dessa metoder fungerar fullt ut, utan vad som händer är att jag glömmer igen. För jag klarar inte av det. Jag är absolut mest mig själv när världen gör sig påmind, när jag känner att det är fullt av världen inne i mitt huvud. Men jag klarar inte av det.

Jag klarar inte av de stunder när jag är absolut mest mig själv… Det gör mer ont än jag kan säga att det är så.

cropped-sommarlov-323.jpg

Men, säger jag till mig själv, [detta], igen:

Och jag är ju annorlunda nu än förr. Jag är mer jag. Jag mår bättre. Jag vill mer, älskar mer och tror mer på mig själv.

Det får ta tid. Den tid det tar är precis den tid det behöver ta, och varje stund är rikedom.