LETAR PUSSELBITARNA

Jag har levt kvar i känslan av detta inlägg ganska länge nu. Av och till, men ändå. Jag har svårt att hitta hoppet, hitta meningen, svårt att hitta kraften, framåtandan, drivet. Men jag försöker. Och jag märker av att det är ett nytt pussel jag behöver lägga nu.

Jag har lagt pusslet som fick mig att se och känna mig för första gången.

Jag har lagt pusslet som får mig att se och känna världen mer och mer för varje dag.

Jag har lagt pusslet som fick mitt nya och mitt gamla jag att komma sams.

Jag har lagt pusslet som visat mig min starka självkänsla och mitt svaga självförtroende.

Jag har lagt pusslet som hjälper mig känna och förstå vad jag verkligen vill.

Jag har lagt dessa pussel. Det betyder inte att jag alltid kan se hela bilden eller att saker och ting alltid blir rätt inom dessa områden – verkligen inte. Men jag har dem på plats och det är oftast bara några bitar av dem som försvinner åt gången. Det pussel jag behöver lägga nu är det som visar mig varför det är värt att kämpa. Som visar att det positiva är tusen gånger starkare än det negativa, att ljuset alltid kan besegra mörkret.

Jag behöver hopp, mening och kraft. För att orka och för att våga.

Så jag letar pusselbitar… och jag hittar dem! Men det tar tid, och det märks inte alltid att snart, snart kommer jag se vad pusslet visar.

untitled (2)   images467X6LMN

Annonser

JAG, DEL TVÅ

tumblr_mi8rfbIF0M1qzl7pko1_1280Så ofta, och ännu oftare på senare tid, känns det som att hela världen ryms i mitt huvud. Som att den alltid är där, men att jag lyckas glömma bort den ibland. Och sen gör den sig påmind och det blir fullt. Så fullt att jag vill gråta, skrika, prata, skriva – allt för att få ut lite av allt som är därinne.

Men det går inte, för det är så mycket. Hela världen. Allt hänger ihop och jag får ingen ordning. Jag hittar ingenstans att börja och får inte ut någonting.

Jag har tre sätt att hantera detta:

  1. Göra mitt bästa för att hitta någon tråd att börja dra i – oftast klarar jag av att prata. Det funkar bättre, men är svårare, att skriva.
  2. Naturen. Stillhet, lugn, sanning, tidlöshet. Det behöver jag alltid, men särskilt när världen gör sig påmind.
  3. Göra det motsatta – läsa, lyssna, tänka ännu mer. För att försöka få ordning, kunna se det jag så tydligt känner. Se att det inte bara är mitt, utan allas.

Men ingen av dessa metoder fungerar fullt ut, utan vad som händer är att jag glömmer igen. För jag klarar inte av det. Jag är absolut mest mig själv när världen gör sig påmind, när jag känner att det är fullt av världen inne i mitt huvud. Men jag klarar inte av det.

Jag klarar inte av de stunder när jag är absolut mest mig själv… Det gör mer ont än jag kan säga att det är så.

cropped-sommarlov-323.jpg

Men, säger jag till mig själv, [detta], igen:

Och jag är ju annorlunda nu än förr. Jag är mer jag. Jag mår bättre. Jag vill mer, älskar mer och tror mer på mig själv.

Det får ta tid. Den tid det tar är precis den tid det behöver ta, och varje stund är rikedom.

JAG

Tänker på detta och på att bryta mönster. Hur svårt det är. Hur det är det enda man vill, men det man är mest nervös inför. Hur jag bestämmer mig, men backar när det kommer till kritan. För just det är ju den utmaning som är svårast för mig – att göra, så lösningen är själva utmaningen. Därför tar det tid.

Sen hänger det ihop med det jag länkar till ovan – att vara duktig – och med att tro att jag är värd att ta plats.

Duktighetskrav, svårt att ta plats och spärrar när det kommer till att göra (spärrar som kommer av kontrollbehov som kommer av duktighetskrav… och av rädslan att ta plats)

Och så andra sidan. Den som vill, SÅ mycket. Den som älskar, så mycket, tror så mycket på sig själv. Men som ändå undrar om andra också tror att jag duger. Som ÄNDÅ är så självkritisk, och tror att andra är lika kritiska…

 

Och så andra sidan. Den som vill, SÅ mycket. Den som älskar, så mycket, tror så mycket på sig själv. Den som säger att det blir lite bättre för varje dag. Det får ta tid. Resan är också målet.

Och jag är ju annorlunda nu än förr. Jag är mer jag. Jag mår bättre. Jag vill mer, älskar mer och tror mer på mig själv.

Det får ta tid. Den tid det tar är precis den tid det behöver ta, och varje stund är rikedom.

 

Det handlar mindre om att bryta mönster, och mer om att bygga nya. Välja, prova, välja om, prova igen. Tappa, hitta, tappa, hitta. Gråta, skratta, sucka, le. Kontraster. Kärlek.

Jag är på väg. Mina ögon är öppna. Jag vill. Jag älskar. Jag tror på mig själv.

 

Jag är jag. BARA jag är jag. Målet är jag. Vägen är jag.

THERE’S A CRACK IN EVERYTHING, THAT’S WHERE THE LIGHT COMES IN

Det finns tusentals sätt att se på saken: kanske strängarna brister eller skeppen sjunker eller också kanske vi är som gräset – med rötterna så beroende av varandra att ingen är död så länge någon annan fortfarande lever. Vi lider ingen brist på metaforer, menar jag. Men man måste vara försiktig med vilka metaforer man använder, för det gör skillnad.

Om man tar strängarna så tänker man sig en värld där man kan brista, gå sönder för gott. Om man väljer gräset säger man att vi alla är sammanlänkade i oändlighet, att vi kan använda de här rotsystemen inte bara till att förstå varandra utan till att bli varandra. Metaforerna har implikationer. (…) Jag gillar strängarna. Det har jag alltid gjort. För det är så det känns. Men strängarna får en att uppleva smärtan som farligare än den är tror jag. Vi är inte så sköra som strängarna kan få oss att tro.

Jag gillar gräset också. (…) Men vi är inte två strån från samma rot. Jag kan inte vara du. Du kan inte vara jag. Man kan föreställa sig en annan person ungefär rätt – men aldrig helt perfekt, om du fattar?

Det kanske är mer som det du sa förut, att vi krackelerar. Typ som att vi alla börjar som ett vattentätt kärl. Och sedan händer det saker – folk överger oss eller älskar oss inte eller förstår oss inte eller vi förstår inte dem, och vi förlorar och sviker och sårar varandra. Och kärlet börjar spricka på olika ställen. Och jag menar, när kärlet spricker ser man slutet. (…) Men man har hela den här tiden mellan det att sprickan börjar vidgas och det att vi slutligen bryts isär. Och det är bara under den tiden vi kan se varandra, för vi ser ut från oss själva genom våra sprickor och in i andra genom deras. (…) När kärlet får en spricka kan ljuset ta sig in. Ljuset kan ta sig ut.

(Pappersstäder, John Green s. 358-359)

Kintsukuroi - "To repair with gold." The art of repairing pottery with gold or silver lacquer and understanding that the piece is more beautiful for having been broken.  Repaired tea bowl  Japan  early 18th c, Edo period

 

IT’S NOT ABOUT BEING GOOD AT SOMETHING, IT’S ABOUT BEING GOOD TO YOURSELF

Jag trodde nog nästan att jag var kvitt det… Jag har förändrats så mycket när det gäller duktighet. Blir inte stressad inför prov längre, utan ser utvecklingspotential och lärmöjligheter. Men märker allt mer att även om jag kan har lärt mig att tackla duktigheten hyfsat när det gäller skolan/universitetet, så har jag inte gjort det på andra områden. Jag vill vara duktig på att vara en god vän, duktig på att träna, duktig på att ha fint hemma, duktig på att skriva, duktig på att göra nya saker, duktig på att vikariera, duktig… ja, ni förstår. Det handlar inte ”bara” om att jag vill vara dessa saker (vilket jag verkligen vill!), utan att jag vill vara duktig på dem – helst utan ansträngning… Och istället för att (som tidigare) bli stressad så blir jag ledsen, självkritisk och apatisk… och irriterad, eftersom att jag gärna skulle vilja vara duktig på att inte vilja vara duktig… [kaos]

Men, som man säger, första steget är att se vad som är fel. Jag har kommit närmare det nu.

Identifiera, acceptera, visualisera, förändra. Utan att vara duktig på något av det. Bara gör, och låt det ta tid!

'...And now is right on time'

Precis rätt timat med dessa tankegångar läste jag [denna] text hos en av mina favoritbloggare, Lomeyende, och kände att det är inte bara jag och det är ok. Jag har läst liknande texter många gånger, men det är alltid skönt att bli påmind, och jag tycker att hon uttrycker känslor så bra. Klicka på länken för att läsa hela texten, här är några delar som jag fastnade särskilt för:

jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. (…) inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. (…)

men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.

Tack för de orden Sofia! De stärker och inspirerar. De behövs.

MAGISKT

Jag sade tidigare idag att jag har tänkt idag… och att jag skulle tänka mer ikväll om jag fick tid. Det fick jag inte. Men istället har jag känt. Mycket. Och bra.

Förutom att idag var en riktigt bra dag, på ett sånt där sätt som inte är något speciellt, men SÅ speciellt ändå, så slutade dagen på allra bästa sätt. När det började vara gåläggdags så hade jag en så härlig glädje i hela kroppen, en sådan där som man bara vill dela med sig av. Så jag gjorde det, och sedan började jag bläddra igenom foton på Facebook.

Och ALLA gånger jag såg foton på mig själv så log jag, och kände kärlek till mig själv! Ni vet, sådär som man kan göra när man ser riktigt söta kort från när man var liten. Min reaktion på ALLA foton var glädje, kärlek och stolthet över mig själv. Till och med sådana foton som jag vet att jag tidigare inte alls tyckt om. WOW säger jag bara! Vilken känsla. Självacceptans, självkärlek, självförtroende, självkänsla. Alltihopa i en enda härlig blandning. Det är såhär det känns att älska sig själv tror jag!

Och lite huller-om-buller-bilder på det! Här är jag:

184157_2127635122494_387790_n 309662_247510468634982_887717299_n  313858_223766167676079_7338130_n  526734_353570171362344_556501188_n  292569_356333944419300_1649127652_n  10356226_10204408520601880_833355680819776985_n 1396025_10201667441519869_156826441_n 556746_3796236556487_610050153_n