Girls Just Wanna Have Fun?

Triggervarning: Könsbinär text. Även viktigt att lägga märke till pga att föreställningen att det bara finns två kön är en del av problemet…! Tyvärr reproduceras denna föreställning här, då kampanjmaterialet – pga den statistik det baseras på – fokuserar flickor och kvinnor specifikt och därigenom exkluderar andra icke-män.

”Spice Girls måste vara ett av de band som hånats mest trots sin popularitet. Kanske för att det var ett tjejband, poppis bland unga tjejer som sjöng om girl power…” (Vardagsrasismen)

Det är en del av det hela – att det som unga tjejer gillar allt för ofta nedvärderas och hånas. Inte riktigt räknas lika mycket. För att de är unga. För att de är tjejer. För att de inte vet bättre…

Andra delar av det hela är olika lön för lika arbete, olika tillgång till utbildning, barnäktenskap, våld och våldtäkter, tabun och missgynnanden associerat med mens, bristande representation i en mängd olika sammanhang. Och delarna är mycket, mycket fler än så.

En del av det hela är att om vi (världen) på allvar skulle ta tag i de problem som specifikt drabbar flickor och kvinnor, så skulle problem som är långt mer generella också komma närmare en lösning. Det kallas The Girl Effect:

#WhatIReallyReallyWant är att vi tar varandra på allvar, när någon berättar om sin egen situation. Utan att jämföra med vår egen. Utan att rättfärdiga eller direkt gå i försvar eller försöka förklara. Utan att börja prata om ett annat problem som vi anser viktigare. Lyssna. Reflektera. Vad kan jag göra, för att göra detta bättre för den andra personen?

Vad kan vi (världen) göra, för att världen ska bli en bättre plats för flickor och kvinnor?

Girls Just Wanna Have Fundemental Human Rights

 

 

Annonser

IT’S NOT ABOUT BEING GOOD AT SOMETHING, IT’S ABOUT BEING GOOD TO YOURSELF

Jag trodde nog nästan att jag var kvitt det… Jag har förändrats så mycket när det gäller duktighet. Blir inte stressad inför prov längre, utan ser utvecklingspotential och lärmöjligheter. Men märker allt mer att även om jag kan har lärt mig att tackla duktigheten hyfsat när det gäller skolan/universitetet, så har jag inte gjort det på andra områden. Jag vill vara duktig på att vara en god vän, duktig på att träna, duktig på att ha fint hemma, duktig på att skriva, duktig på att göra nya saker, duktig på att vikariera, duktig… ja, ni förstår. Det handlar inte ”bara” om att jag vill vara dessa saker (vilket jag verkligen vill!), utan att jag vill vara duktig på dem – helst utan ansträngning… Och istället för att (som tidigare) bli stressad så blir jag ledsen, självkritisk och apatisk… och irriterad, eftersom att jag gärna skulle vilja vara duktig på att inte vilja vara duktig… [kaos]

Men, som man säger, första steget är att se vad som är fel. Jag har kommit närmare det nu.

Identifiera, acceptera, visualisera, förändra. Utan att vara duktig på något av det. Bara gör, och låt det ta tid!

'...And now is right on time'

Precis rätt timat med dessa tankegångar läste jag [denna] text hos en av mina favoritbloggare, Lomeyende, och kände att det är inte bara jag och det är ok. Jag har läst liknande texter många gånger, men det är alltid skönt att bli påmind, och jag tycker att hon uttrycker känslor så bra. Klicka på länken för att läsa hela texten, här är några delar som jag fastnade särskilt för:

jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. (…) inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. (…)

men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.

Tack för de orden Sofia! De stärker och inspirerar. De behövs.

LIKE A GIRL

Always nya kampanj #LikeAGirl lyfter några frågor som är väldigt viktiga:

Vad sänder vi för signaler om vad som skiljer flickor och pojkar åt? Hur bestämmer vi vad som är ”flickigt” eller ”pojkigt” (och senare ”kvinnligt” eller ”manligt”) och, inte minst, hur värderar vi dessa egenskaper och vad får dessa värderingar för konsekvenser för de flickor och pojkar som möter dem?

Följdfrågan blir sedan: Hur vill vi att det ska vara? För mig handlar det om två saker: mångfald och lika värde. Det måste finnas utrymme för flera olika sätt att vara flicka eller pojke människa, och inget av dessa sätt ska ses som bättre eller sämre än något annat. Det handlar om att alla ska kunna leva på det sätt som känns allra mest rätt för just dem, och att alla ska kunna göra det och samtidigt känna sig lika ”rätt” som alla andra och lika mycket värd som alla andra.

Jag har på senaste tiden blivit mycket mån om att lyfta det positiva i diskussioner, inte stanna vid att peka ut det som är problematiskt, så jag försöker hålla en positiv ton. Detta underlättas otroligt genom att jag aktivt samlar på mig positiva associationer, positiva exempel i frågor jag bryr sig mycket om och när jag såg videon ovan kom jag att tänka på detta inlägg, som Maria skrivit på bloggen Vilda barn. Hela inlägget kan ni läsa om ni klickar på den första länken, nedan följer det som direkt fastnade hos mig som ett positiv exempel när det gäller ”flickigt” och ”pojkigt”:

I Bolivia har Émile fastnat för ett barnprogram som heter Frutillitas, (…) Min svärmor tyckte att det var väldigt lustigt att han gillade Frutillitas, som helt klart är gjort för flickor, och där alla karaktärer är flickor.

”Är det såna tjejer han kommer att falla för? Små dockansikten?” skrattade hon och antydde att hans intresse för Frutillitas var sexuellt på något sätt. ”Han har väl ingen aning om att de är flickor ens en gång”, svarade jag irriterat. ”Har han inte???” sa hon. ”Émile, är det där gutter eller jenter?” frågade hon. Jag väntade spänt på svaret. Émile tänkte och tänkte. ”Hmmm…. gutter och jenter!” svarade han. Och sen efter en liten stund: ”Nej JENTER!” Svärmor såg belåten ut, men jag var säker på att valet var slumpmässigt. ”Varför är det jenter Émile?” frågade jag. ”Hmmm…. för att de kan hoppa så låååångt!” svarade han.

Senare frågade jag: ”Du kan ju hoppa jättelångt, vet du om du är en gutt eller jente?” Svaret var: ”Jag är Émile!”

MAGISKT

Jag sade tidigare idag att jag har tänkt idag… och att jag skulle tänka mer ikväll om jag fick tid. Det fick jag inte. Men istället har jag känt. Mycket. Och bra.

Förutom att idag var en riktigt bra dag, på ett sånt där sätt som inte är något speciellt, men SÅ speciellt ändå, så slutade dagen på allra bästa sätt. När det började vara gåläggdags så hade jag en så härlig glädje i hela kroppen, en sådan där som man bara vill dela med sig av. Så jag gjorde det, och sedan började jag bläddra igenom foton på Facebook.

Och ALLA gånger jag såg foton på mig själv så log jag, och kände kärlek till mig själv! Ni vet, sådär som man kan göra när man ser riktigt söta kort från när man var liten. Min reaktion på ALLA foton var glädje, kärlek och stolthet över mig själv. Till och med sådana foton som jag vet att jag tidigare inte alls tyckt om. WOW säger jag bara! Vilken känsla. Självacceptans, självkärlek, självförtroende, självkänsla. Alltihopa i en enda härlig blandning. Det är såhär det känns att älska sig själv tror jag!

Och lite huller-om-buller-bilder på det! Här är jag:

184157_2127635122494_387790_n 309662_247510468634982_887717299_n  313858_223766167676079_7338130_n  526734_353570171362344_556501188_n  292569_356333944419300_1649127652_n  10356226_10204408520601880_833355680819776985_n 1396025_10201667441519869_156826441_n 556746_3796236556487_610050153_n

VIKTIGA VÄNNER

Vänner som gör att man vågar göra sådant man egentligen vill, men inte riktigt vågar. Som låter en prata strunt när man behöver, men stoppar en när det blir för mycket. Som förstår sig på en, som man känner sig som sig själv – sitt bästa själv – med. Som bjuder på sig själva så man känner att vi gör det här tillsammans. Som alltid finns där – även när det var ett tag sedan man sågs och som kramar om en så det känns. Som drömmer med en, som planerar med en, så det känns att det alltid kommer vara vi. Som hjälper en att förstå sig själv, världen och det där som kallas livet lite bättre för varje gång man träffas.

Jag har sådana vänner. Jag är tacksam, förundrad och lycklig för det!

…och det är inte bara de som finns med på bilderna som inlägget handlar om!
Hade inte bilder tillgängliga på alla som jag vill säga tack till! Och jag tror det är viktigt, att vara tacksam och att visa det!