Girls Just Wanna Have Fun?

Triggervarning: Könsbinär text. Även viktigt att lägga märke till pga att föreställningen att det bara finns två kön är en del av problemet…! Tyvärr reproduceras denna föreställning här, då kampanjmaterialet – pga den statistik det baseras på – fokuserar flickor och kvinnor specifikt och därigenom exkluderar andra icke-män.

”Spice Girls måste vara ett av de band som hånats mest trots sin popularitet. Kanske för att det var ett tjejband, poppis bland unga tjejer som sjöng om girl power…” (Vardagsrasismen)

Det är en del av det hela – att det som unga tjejer gillar allt för ofta nedvärderas och hånas. Inte riktigt räknas lika mycket. För att de är unga. För att de är tjejer. För att de inte vet bättre…

Andra delar av det hela är olika lön för lika arbete, olika tillgång till utbildning, barnäktenskap, våld och våldtäkter, tabun och missgynnanden associerat med mens, bristande representation i en mängd olika sammanhang. Och delarna är mycket, mycket fler än så.

En del av det hela är att om vi (världen) på allvar skulle ta tag i de problem som specifikt drabbar flickor och kvinnor, så skulle problem som är långt mer generella också komma närmare en lösning. Det kallas The Girl Effect:

#WhatIReallyReallyWant är att vi tar varandra på allvar, när någon berättar om sin egen situation. Utan att jämföra med vår egen. Utan att rättfärdiga eller direkt gå i försvar eller försöka förklara. Utan att börja prata om ett annat problem som vi anser viktigare. Lyssna. Reflektera. Vad kan jag göra, för att göra detta bättre för den andra personen?

Vad kan vi (världen) göra, för att världen ska bli en bättre plats för flickor och kvinnor?

Girls Just Wanna Have Fundemental Human Rights

 

 

Annonser

#NOTLOST

Tanken slog mig när det var dags att börja planera för något sorts firande efter att jag tagit min lärarexamen i januari. Efter alla julklappar kändes det olustigt att önska sig eller ens få en massa presenter igen. När världen ser ut som den gör känns det svårt att motivera det fokus på saker som ofta dominerar firanden av olika slag. Så jag bestämde mig för att istället önska pengar till välgörenhet. Nästa tanke var – vilken typ av välgörenhet? När världen ser ut som den gör… så finns det så mycket att välja mellan. Det slutade med att jag valde utbildning. Symboliken i att göra det i samband med min lärarexamen var det som fällde avgörandet.

Först tänkte jag stödja UNICEF:s arbete. Jag är världsförälder hos dem, och mitt förtroende till organisationen är stort. Men det kommer att bli något annat denna gång. Jag tror att det var meningen.

För inte så länge sedan funderade jag, som jag ofta gör, över vad som händer runt omkring oss idag. Denna gång var det särskilt Syrien jag tänkte på, på alla de som fått sina liv abrupt avbrutna och uppbrutna. Hem som lämnats, skolor som står tomma. Överfulla flyktingläger, barn utan utbildning. Begreppet ”a lost generation” dök upp i tanken. Jag blev rädd att det är det som händer och vad det kan leda till. Men så, nu nyligen, dök begreppet upp igen, och rädslan byttes ut mot hopp:

Jag blev påmind om detta inlägg. Jag är Malala. Det blev självklart att det var hit pengarna skulle gå. Till MalalaFund, till #NotLost. Inte för att det är en kampanj bättre än någon annan, eller viktigare än någon annan (jag menar att dessa distinktioner väldigt sällan är meningsfulla), utan för att just dessa ord var det som vände min rädsla till hopp. Det var meningen.

Och resultatet var över förväntan. Jag är så tacksam till familj, släkt och vänner! Tack vare dem kan jag skänka hela 4000 kronor till stöd för syriska flickors utbildning. Det, om något, är ett härligt sätt att fira. Och, om något tvivel kvarstod kring huruvida jag valt ”rätt” plats för pengarna, så suddade dessa tre Instagrambilder ut dem:

Bild1Bild3Bild2

#VisionNotVictim #NotLost #IAmThatGirl

IT DOESN’T MAKE SENSE

Jag har så många olika bilder av min framtid. Olika bilder som tillsammans bygger något som verkar så spännande, så roligt, så bra. Jag vill dit. Det pirrar i magen när jag tänker på det, jag vill, vill, vill. Det är som att jag är stolt i förväg för att jag lyckats hitta vad jag vill, och jag tror helhjärtat på att jag kommer ta mig dit.

Problemet är nuet. I nuet känner jag mig vilsen och osäker. Det är så mycket som jag vill, men inte gör och så mycket som jag inte vill, men gör ändå. Det gör mig besviken och det rycker bitar från mitt redan trasiga självförtroende.

Jag kan förstå att detta är vägen framåt. Att jag inte ”bara kommer att få” allt det där som jag drömmer om utan att kämpa för det. Men det är som att jag tror att kampen ska vara jobbig på något annat sätt. Inte såhär… jobbig.

Behöver säga till mig själv (så därför skriver jag det här) att det som är svårt för mig är inte det som verkar svårt utifrån, eller det som jag ”vill se” som utmaningar – ”om det bara var det här som var fel så skulle jag kunna hantera det”… Det som är svårt för mig är just det som jag helst vill undvika, det som känns mest. Det jag vill se som utmaningar, de problem jag ”vill” ha, är ju inte det som faktiskt ställer till det, det gör istället de där vanorna, destruktiva beteendena och osäkerheterna som jag helst vill blunda för.

Jag försöker acceptera det, och göra detta till det år då jag inte ”bara” resonerar kring mitt beteende, utan lär mig att hantera det – och inse min egen förmåga att göra det. För på samma sätt som jag ”hellre vill ha andra problem, som jag tror mig kunna hantera, så nedvärderar jag de problem jag har och intalar mig själva att ”det är väl ingenting”. För mycket och ingenting samtidigt med andra ord. Inte är det ju så konstigt att det gör mig förvirrad…

Vilsen, osäker, dåligt självförtroende.

Målmedveten, stolt, villig att lära.

Jag vet vilket jag tycker låter bättre! Målet nu är att jobba mig dit. Att lära, inte bara kunna…! ”It’s a process”!

JAG

Tänker på detta och på att bryta mönster. Hur svårt det är. Hur det är det enda man vill, men det man är mest nervös inför. Hur jag bestämmer mig, men backar när det kommer till kritan. För just det är ju den utmaning som är svårast för mig – att göra, så lösningen är själva utmaningen. Därför tar det tid.

Sen hänger det ihop med det jag länkar till ovan – att vara duktig – och med att tro att jag är värd att ta plats.

Duktighetskrav, svårt att ta plats och spärrar när det kommer till att göra (spärrar som kommer av kontrollbehov som kommer av duktighetskrav… och av rädslan att ta plats)

Och så andra sidan. Den som vill, SÅ mycket. Den som älskar, så mycket, tror så mycket på sig själv. Men som ändå undrar om andra också tror att jag duger. Som ÄNDÅ är så självkritisk, och tror att andra är lika kritiska…

 

Och så andra sidan. Den som vill, SÅ mycket. Den som älskar, så mycket, tror så mycket på sig själv. Den som säger att det blir lite bättre för varje dag. Det får ta tid. Resan är också målet.

Och jag är ju annorlunda nu än förr. Jag är mer jag. Jag mår bättre. Jag vill mer, älskar mer och tror mer på mig själv.

Det får ta tid. Den tid det tar är precis den tid det behöver ta, och varje stund är rikedom.

 

Det handlar mindre om att bryta mönster, och mer om att bygga nya. Välja, prova, välja om, prova igen. Tappa, hitta, tappa, hitta. Gråta, skratta, sucka, le. Kontraster. Kärlek.

Jag är på väg. Mina ögon är öppna. Jag vill. Jag älskar. Jag tror på mig själv.

 

Jag är jag. BARA jag är jag. Målet är jag. Vägen är jag.

IT’S NOT ABOUT BEING GOOD AT SOMETHING, IT’S ABOUT BEING GOOD TO YOURSELF

Jag trodde nog nästan att jag var kvitt det… Jag har förändrats så mycket när det gäller duktighet. Blir inte stressad inför prov längre, utan ser utvecklingspotential och lärmöjligheter. Men märker allt mer att även om jag kan har lärt mig att tackla duktigheten hyfsat när det gäller skolan/universitetet, så har jag inte gjort det på andra områden. Jag vill vara duktig på att vara en god vän, duktig på att träna, duktig på att ha fint hemma, duktig på att skriva, duktig på att göra nya saker, duktig på att vikariera, duktig… ja, ni förstår. Det handlar inte ”bara” om att jag vill vara dessa saker (vilket jag verkligen vill!), utan att jag vill vara duktig på dem – helst utan ansträngning… Och istället för att (som tidigare) bli stressad så blir jag ledsen, självkritisk och apatisk… och irriterad, eftersom att jag gärna skulle vilja vara duktig på att inte vilja vara duktig… [kaos]

Men, som man säger, första steget är att se vad som är fel. Jag har kommit närmare det nu.

Identifiera, acceptera, visualisera, förändra. Utan att vara duktig på något av det. Bara gör, och låt det ta tid!

'...And now is right on time'

Precis rätt timat med dessa tankegångar läste jag [denna] text hos en av mina favoritbloggare, Lomeyende, och kände att det är inte bara jag och det är ok. Jag har läst liknande texter många gånger, men det är alltid skönt att bli påmind, och jag tycker att hon uttrycker känslor så bra. Klicka på länken för att läsa hela texten, här är några delar som jag fastnade särskilt för:

jag har blundat för det, men jag lider som många andra av duktig-syndromet. då allt ska fixas, tas ansvar för och sedan invänta beröm som inte kommer. för att jag inte uppskattar mig själv. (…) inget slit är värt sålänge man inte själv kan uppskatta och njuta av det. som så många andra gånger ser jag det nu. jag kan skriva långa listor på allt jag Ska göra, istället för det jag Vill göra. och vad är det för mening med det egentligen. sålänge man inte när själen så kan man inte förvänta sig att den ska orka pumpa ut inspiration, bubbel och skratt. i flera dagar har jag legat på soffan, bara i standby-läge. (…)

men jag tänker på hur lätt det var att leva det fria livet i ett annat land. fyra år på en ö i atlanten var ett helt annat liv. ett äventyr då jag lärde mig att bryta mot reglerna för hur jag trodde livet skulle vara. mycket av det jag lärt mig och sett av livet var en droppe i havet av erfarenhet. jag upplever allt oftare att jag längtar tillbaka till det livet. och även ställer jag mig frågandes till varför jag inte lever det livet här och nu. det gör jag förstås till viss del. jag lär mig varje dag att bli lite sannare mot mig själv. lite snällare. även om vissa dagar bara känns som steg tillbaka. jag är tacksam för vackra vänner och för honom. jag är tacksam för mig själv. att jag kan se vad jag gör för fel. vad jag gör rätt. eller vad som känns rätt och inte. det är de människor som finns runt mig som påminner om allt detta. när vi står bakom, bara som stöd och inte ledsagare. utan krav.

Tack för de orden Sofia! De stärker och inspirerar. De behövs.

LIKE A GIRL

Always nya kampanj #LikeAGirl lyfter några frågor som är väldigt viktiga:

Vad sänder vi för signaler om vad som skiljer flickor och pojkar åt? Hur bestämmer vi vad som är ”flickigt” eller ”pojkigt” (och senare ”kvinnligt” eller ”manligt”) och, inte minst, hur värderar vi dessa egenskaper och vad får dessa värderingar för konsekvenser för de flickor och pojkar som möter dem?

Följdfrågan blir sedan: Hur vill vi att det ska vara? För mig handlar det om två saker: mångfald och lika värde. Det måste finnas utrymme för flera olika sätt att vara flicka eller pojke människa, och inget av dessa sätt ska ses som bättre eller sämre än något annat. Det handlar om att alla ska kunna leva på det sätt som känns allra mest rätt för just dem, och att alla ska kunna göra det och samtidigt känna sig lika ”rätt” som alla andra och lika mycket värd som alla andra.

Jag har på senaste tiden blivit mycket mån om att lyfta det positiva i diskussioner, inte stanna vid att peka ut det som är problematiskt, så jag försöker hålla en positiv ton. Detta underlättas otroligt genom att jag aktivt samlar på mig positiva associationer, positiva exempel i frågor jag bryr sig mycket om och när jag såg videon ovan kom jag att tänka på detta inlägg, som Maria skrivit på bloggen Vilda barn. Hela inlägget kan ni läsa om ni klickar på den första länken, nedan följer det som direkt fastnade hos mig som ett positiv exempel när det gäller ”flickigt” och ”pojkigt”:

I Bolivia har Émile fastnat för ett barnprogram som heter Frutillitas, (…) Min svärmor tyckte att det var väldigt lustigt att han gillade Frutillitas, som helt klart är gjort för flickor, och där alla karaktärer är flickor.

”Är det såna tjejer han kommer att falla för? Små dockansikten?” skrattade hon och antydde att hans intresse för Frutillitas var sexuellt på något sätt. ”Han har väl ingen aning om att de är flickor ens en gång”, svarade jag irriterat. ”Har han inte???” sa hon. ”Émile, är det där gutter eller jenter?” frågade hon. Jag väntade spänt på svaret. Émile tänkte och tänkte. ”Hmmm…. gutter och jenter!” svarade han. Och sen efter en liten stund: ”Nej JENTER!” Svärmor såg belåten ut, men jag var säker på att valet var slumpmässigt. ”Varför är det jenter Émile?” frågade jag. ”Hmmm…. för att de kan hoppa så låååångt!” svarade han.

Senare frågade jag: ”Du kan ju hoppa jättelångt, vet du om du är en gutt eller jente?” Svaret var: ”Jag är Émile!”

MAGISKT

Jag sade tidigare idag att jag har tänkt idag… och att jag skulle tänka mer ikväll om jag fick tid. Det fick jag inte. Men istället har jag känt. Mycket. Och bra.

Förutom att idag var en riktigt bra dag, på ett sånt där sätt som inte är något speciellt, men SÅ speciellt ändå, så slutade dagen på allra bästa sätt. När det började vara gåläggdags så hade jag en så härlig glädje i hela kroppen, en sådan där som man bara vill dela med sig av. Så jag gjorde det, och sedan började jag bläddra igenom foton på Facebook.

Och ALLA gånger jag såg foton på mig själv så log jag, och kände kärlek till mig själv! Ni vet, sådär som man kan göra när man ser riktigt söta kort från när man var liten. Min reaktion på ALLA foton var glädje, kärlek och stolthet över mig själv. Till och med sådana foton som jag vet att jag tidigare inte alls tyckt om. WOW säger jag bara! Vilken känsla. Självacceptans, självkärlek, självförtroende, självkänsla. Alltihopa i en enda härlig blandning. Det är såhär det känns att älska sig själv tror jag!

Och lite huller-om-buller-bilder på det! Här är jag:

184157_2127635122494_387790_n 309662_247510468634982_887717299_n  313858_223766167676079_7338130_n  526734_353570171362344_556501188_n  292569_356333944419300_1649127652_n  10356226_10204408520601880_833355680819776985_n 1396025_10201667441519869_156826441_n 556746_3796236556487_610050153_n