BELONGING

Ni vet sådana där berättelser som en inte vet att en väntat på, eller längtat efter, förrän de dyker upp. Som om de legat där och väntat på en. Jag hittade en sådan förra veckan.

Sedan vi kom tillbaka från Lofoten har jag längtat tillbaka. Till bergen, till tidlösheten i en sådan resa, till upplevelserna, och till havet. I berättelsen jag hittade var havet en av huvudkaraktärerna, och det var nog det som fångade mig. Det och att bilderna av små havsnära samhällen – likt det i boken – fanns nära till hands efter resan. Må så vara att bokens samhälle låg i Australien och inte i norra Norge, men likheterna tycktes fler än skillnaderna.

Jojo Moyes Silver Bay handlar om en grupp människor, förenade i tid och rum, och om hur deras tillvaro balanserar på en skör tråd som utgörs av just denna tid och detta rum. Hur allt som betyder något för dem finns där, och hur allt hotas när någon utifrån, som inte förstår, försöker förändra. Det är en berättelse som, precis som livet, rymmer flera olika typer av kärlek. Den handlar om naturens inverkan på människor, människors inverkan på naturen, och om människors inverkan på varandra. Den är ärlig, rättfram, mångfacetterad och fängslande. Det var en berättelse jag väntat på, och en som stannat med mig även efter att jag läst bokens sista sida.

“I tell him I don’t see it that way. Look out at the sea for long enough, at its moods and frenzies, at its beauties and terrors, and you’ll have all the stories you need— of love and danger, and about what life lands in your nets. And the fact that sometimes it’s not your hand on the tiller, and you can do no more than trust that it’ll all work out okay.”   – Jojo Moyes, Silver Bay

JAG ÄR MALALA

Jag läste hennes bok för några år sedan (eller, det ska erkännas, jag läste inte riktigt klart den, den står tålmodigt och väntar bland alla andra böcker jag vill läsa eller läsa klart). Hon beskrev hur hon och hennes vänner när talibanerna kom, tänkte på dem som vampyrer som smög fram i natten. De gjorde detta eftersom de just läst Twilight-böckerna.

Jag hade just läst Twilight-böckerna. Så lika var vi. Samma ålder, samma tid, samma böcker. Men jag jämförde inte vampyrerna med talibanerna. Så olika var vi. Så olika var våra förutsättningar.

Hon kämpar för utbildning, för att hon vet vad det innebär att vara utan. Hon vet vilken skillnad det gör. Hade slumpen gjort att jag fötts någon annanstans hade det kunnat vara min framtid hon kämpar för. Min möjlighet att kunna läsa hennes bok, att berätta min berättelse, att ta makten över mitt eget liv. Det är de möjligheterna utbildning skapar. De och oändligt många andra.

Snart ska jag läsa klart boken. Och snart ska jag se filmen. Men nu, och alla stunder jag kan, ska jag komma ihåg att vara tacksam. För mitt liv, för hennes liv och för att det går att hitta likheter med alla människor. Jag är Malala och hon är jag. I ett annat liv. Nu, och alla stunder jag kan, ska jag komma ihåg det och använda mina möjligheter till att skapa möjligheter för andra. Som hon gör. På mitt sätt.

När jag läste boken blev jag förvånad över hur ”vanlig” hon är. Hon är ”bara” en vanlig människa. Men det är allt alla är. Det är vad vi gör med det som gör att vi uppfattar vissa som incomparable. Andra glömmer och gömmer att de är precis lika speciella. Hon får det att verka så enkelt och så stort på en och samma gång. Hon förändrar och inspirerar. Låt oss förändras och inspireras. Och förändra och inspirera. För att vi kan.

THERE’S A CRACK IN EVERYTHING, THAT’S WHERE THE LIGHT COMES IN

Det finns tusentals sätt att se på saken: kanske strängarna brister eller skeppen sjunker eller också kanske vi är som gräset – med rötterna så beroende av varandra att ingen är död så länge någon annan fortfarande lever. Vi lider ingen brist på metaforer, menar jag. Men man måste vara försiktig med vilka metaforer man använder, för det gör skillnad.

Om man tar strängarna så tänker man sig en värld där man kan brista, gå sönder för gott. Om man väljer gräset säger man att vi alla är sammanlänkade i oändlighet, att vi kan använda de här rotsystemen inte bara till att förstå varandra utan till att bli varandra. Metaforerna har implikationer. (…) Jag gillar strängarna. Det har jag alltid gjort. För det är så det känns. Men strängarna får en att uppleva smärtan som farligare än den är tror jag. Vi är inte så sköra som strängarna kan få oss att tro.

Jag gillar gräset också. (…) Men vi är inte två strån från samma rot. Jag kan inte vara du. Du kan inte vara jag. Man kan föreställa sig en annan person ungefär rätt – men aldrig helt perfekt, om du fattar?

Det kanske är mer som det du sa förut, att vi krackelerar. Typ som att vi alla börjar som ett vattentätt kärl. Och sedan händer det saker – folk överger oss eller älskar oss inte eller förstår oss inte eller vi förstår inte dem, och vi förlorar och sviker och sårar varandra. Och kärlet börjar spricka på olika ställen. Och jag menar, när kärlet spricker ser man slutet. (…) Men man har hela den här tiden mellan det att sprickan börjar vidgas och det att vi slutligen bryts isär. Och det är bara under den tiden vi kan se varandra, för vi ser ut från oss själva genom våra sprickor och in i andra genom deras. (…) När kärlet får en spricka kan ljuset ta sig in. Ljuset kan ta sig ut.

(Pappersstäder, John Green s. 358-359)

Kintsukuroi - "To repair with gold." The art of repairing pottery with gold or silver lacquer and understanding that the piece is more beautiful for having been broken.  Repaired tea bowl  Japan  early 18th c, Edo period